Saknad. Och framtiden.

image

Salem tidigt 1974. Pappa och jag.  Hade aldrig sett det här kortet förrän mamma tog med det till mig i helgen.  Jag behövde några tidiga skolkort på mig själv till en grej i skolan. När hon letade hittade hon det här.

Jag tittade inte så noga då. Har fortfarande svårt att titta på bilder av honom. Särskilt när mamma eller brorsan är med. Det blir ju så tydligt då. Hur saknad han är.

Det är svårt. Jag saknar honom så väldigt mycket. Hans röst. Hans frågor.  Han klokskap. Jag hade velat prata valresultatet med honom. Stött och blött.  Tyckt lika och olika. Förmodligen hade vi blivit osams. Tänk att man kan sakna så att bli osams.

Han utmanade mig. Provocerade mig. Men det var också han som byggde mig.

Det är ett konstant tomrum. Inser att det så kommer att bli. Även om allt det fina han gav oss finns kvar. På så många sätt.

I bunten med kort från mamma låg även ett studiokort på pappa. Då såg jag det så tydligt.  Likheterna.  Jag vet att jag har hans drag. Men oj vad jag också ser pappa i Olle. Brorsans barn.

image

Det är fortfarande förbannat sorgligt att pappa aldrig fick träffa tvillingarna. Att ”faffa” inte fick vara med och se hur fantastiskt fina hans barnbarn är. Alla tre.

Jag är en smula trasig. Det gör ont att sakna. Samtidigt är det bara att acceptera att det är en del av livet.

Och att livet går vidare. Bara på ett annat sätt.