Hälsning från Palestina
Fyra i morse ringde klockan hemma i Årsta och nu mindre än ett dygn senare går jag och lägger mig i Palestina. En lång resa. På många sätt. Bokstavligt och bildligt. En annan värld. En värld jag kommit att älska. Jag reste hit första gången 2001 och har sedan dess Palestina i mitt hjärta, mitt politiska engagemang och mitt jobb varje dag sedan dess. Jag räknade i dag och konstaterar att det är min 12:e resa hit. Ingen har varit den andra lik. Jag har också besökt Israel under flera av resorna, då jag har vänner även där som kämpar mot ockupationen. Hur den här resan blir vet jag ännu inte på grund av att det är väldigt oroligt här nu. Men jag har ett viktigt uppdrag. Jag ska skriva om barnen.
När jag tänker på Palestina, så tänker jag på barn. Och ungdomar. Alla barn jag har träffat som vuxit upp i flyktinglägren på Västbanken och i Gaza, barnen som lider under ockupationen, men som trots det idrottar och drömmer om att bli Messi, journalist eller läkare. Jag ska berätta deras historier. En tidning skall det bli.
Jag kommer att missa två Bajenmatcher under min resa, något som jag försöker undvika. Men den här gången gick det inte. Så det blir inga resor till Jönköping eller Öster för mig, istället ska jag försöka följa dem härifrån på något sätt. Det är också ett äventyr i sig.
(som jag skrev i förra inlägget så kommer jag blogga från resan på annawester.se)
Var själv i Israel, Gaza och på Västbanken 1999 och 2000, när det fortfarande var hopp om fred, via jobbet. Då talade både Palestinier och Israeler med hopp i rösten om framtiden. Tragiskt att det nu har gått åt helt motsatt håll.
…och jag blev introducerad till pita och homous och jag skulle kunna leva endast på det om jag fick chansen #hungrit avundsjuk 😉