”KUNDE KNÄCKT DIN FUCKIN NACKE…”
Där finns stötta, och där finns stötta.
Och där står vi. 31 074 grönvita själar. I det som är vårt nya hem och vår nya plats. Frustrerade, irriterade, förbannade och med alla de där känslorna vi sällan rår över. Med de där känslorna som tränger in i varenda nervtråd i kroppen och som allt som oftast mynnar ut i en kakofoni av icke kontrollerbart mående. Upp eller ner. Ner eller upp. Sista åren mycket ner.
Det gick inte som vi ville på matchen i söndags. Inte alls. Vi ville ha 3 poäng men vi fick 1. Vi ville ha ett jublande målspel men vi fick gå hem med den där ynka poängsiffran djupt nedstoppat i fickan.
Vi som står där har ett enda gemensamt mål: att stötta våra spelare. Att vråla så högt och så länge och med så mycket kraft och energi att tonerna från sången förflyttar sig från struparna på läktaren, till det UEFA-godkända gräset på marken, till fötterna och hjärtat på våra spelare som i sin tur trycker in bolljäveln i målet. Sången och ramsorna ska stärka våra spelare. Stärka deras självförtroende, ge dem kraft och inspiration att orka, se till att de aldrig ger upp. Tillsammans är vi Hammarby. Det är att stötta.
Som historien förtäljer gick spelet inte vår väg. Det är fakta. Och hur frustrerande det än är så är det den fakta vi bär med oss i våra fickor på vägen fram genom Söders gator.
Vissa promenerar sakta, reflekterande. Andra rusar hemåt, vansinniga. Några stänger av mobilen, orkeslösa att prata. Några ockuperar de krogar som står tillgängliga, för att tillsammans med likasinnade ventilera matchen, spelarnas insatser och det vi just upplevt.
Sedan.
Sedan finns det de som tar en helt annan grusväg. De som tycker sig vara större än det vi har, än det vi är, än det lag vi har, än det mål vi på läktarna har gemensamt.
Det är de som gör ett aktivt val att spy skit. Som väljer att hafsa fram sin mobil och med stressade fingrar leta fram någon spelares Facebookkonto, telefonnummer eller mejladress. Och sen hejdlöst ösa ur sig skiten de sitter på. Helt utan eftertanke, vågar vi påstå. För det kan rimligtvis inte finnas en eftertanke i det att skicka följande meningar till en spelare i sitt eget lag:
”KUNDE KNÄCKT DIN FUCKIN NACKE..”
”JÄVLA SOPA”
”DET SNACKAS NU, BÖRJA PRESTERA”
Eller? Kan det ses som en stöttande handling? Peppande? Motiverande? Eller en, vadå? Ett trevligt litet känslouttryck? En schysst kvällschatt? En dunk i ryggen inför nästa match kanske?
HAN MÅSTE VÄL ÄNDÅ PRESTERA BÄTTRE OM JAG HOTAR HAN EN SMULA
Vi är olika, det är vi. Vi uttrycker oss på olika sätt och med olika medel. Vi agerar olika framförallt när vi är i affekt. Men att vi är så olika att skiljegränsen går vid hot och trakasserier mot våra egna spelare ger en makaber smak på tungan. När skiljegränsen går mellan det de flesta av oss anser handla om någon form av respekt gentemot vilken människa som helst och att istället ta sig friheten att vräka ur sig vad tusan som helst gentemot en människa.
För, exakt vad är det som gör att några anser sig ha rätten och friheten att spy skit? Om vi ser till syftet att stötta så delar många av oss inte uppfattningen om att just den handlingen genererar någon som helst funktion som gynnar det stöttande och motiverande. Hur förbannad man än är.
Vi kan vara hur missnöjda som helst, med en insats eller det vi anser vara en icke-insats, av någon av våra spelare i någon av våra 19 sektioner i Hammarby. Inget av detta missnöje borde behöva mynna ut i hot eller trakasserier mot våra egna.
Vi borde vara större än så.
Herregud – har ngn vettlös sjunkit så lågt. Hoppas spelaren inte accepterar detta och polisanmäler det som hot. 99,99999999 procent av alla hammarbyiter ser ned på sådant agerande. Usch. Fy.
Bra inlägg!
Jo vi är alla olika.
Vid medgångar så är vi nog alla som mest mest lika. Vi vill omfamna världen!
Men vid motgång, där vi som supportrar gjort vårat yttersta, sjungit oss hesa, varför kan vi då inte förvänta oss att de på plan gör sitt yttersta?
Förlusten gör vårt sinne nattsvart och alla ska ner i samma nattsvarta skit som vi.
Skillnaden mellan nattsvart och nattsvart kan vara oändlig.
För några tar det minuter och för andra måste man förmedla det nattsvarta till någon annan för att själv bli av med det.
Att verbalt hota eller fysiskt skada är det ytterst få som gör.
Vi är större än så. Vi vill mer än så
Säkert en snubbe som försöker vara cool bland sina vänner….
Fantastiskt bra skrivet! Jag blir så fruktansvärt ledsen när det blir så här. När man står o desperat sjunger allt man har i 90 min o ngn jävla idiot står bredvid, skymmer sikten o enda gången han öppnar munnen ät när det skall flöda hot o de fulaste ord han kan komma på.
Vilka man hamnar bredvid i klacken är av större vikt än antal mål när det gäller hur man mår när man går hemåt. Förbannat tråkigt…
Bra skrivet. Bra att du uppmärksammar detta otyg. Bara att hoppas att någon av dessa s k. Bajare läser detta, funderar, reflekterar och förändrar sitt beteende. Jag tycker som du. Energin hos supportrarna bör generera energi i spelarnas hjärta och vidare ut i ben o fötter. Den bör inge mod och tro på sin egen förmåga. Att våga dra den sista backen och komma fri eller att följa sin instinkt och ta det där skottet i den millisekund som kroppen signalerar om en möjlighet. Supportrarnas närvaro bör inte inge prestationsångest och feghet att spela ut sitt spel. Baksidan av att supporterleden växer så det knakar är, som jag ser det, att många tillkommande s.k. bajare inte har samma grundvärderingar som vore önskvärt. Här finns tydligen åsikter om att hot och burop ska få spelare att prestera bättre. Den fantastiska publikhaussen har en baksida vilket jag upplevde tydligt den senaste matchen. Jag upplever hur vissa s.k. bajare (de har iaf grönvit halsduk) gnäller och uttrycker sig kraftigt nedlåtande mot spelare som misslyckas för att i nästa sekund trycka ner näven i popcornhinken… de har ju betalat, de ska ju bli underhållna av stämningen och skönlir… Vi som vart med om kräftgången under längre period och som äntligen sett ljuset i tunneln den här säsongen vill ju inte att ljuset ska släckas i takt med höstmörkret. Vi vet ju hur ångesten börjar krypa på så här års. Det är ju nu som det ska avgöras. Det är NU som det är som viktigast för laget att komma in i flytet igen. Att hitta tillbaka till det där lekfulla, härliga liret och den där beslutsamma pondusen som laget visat upp under främst våren. Den största möjligheten till det är, enligt min mening, att lyfta, peppa o uppmuntra spelarna. Från minut 1 till minut 95 och även emellan matcherna. För tillsammans; spelare i symbios med fans, är vi starka. Tillsammans är vi förbannat jävla starka!
Storm i ett vattenglas, felfokus och lite tramsigt.
Vi kan ta det här snacket om Bajen återigen misslyckas att avancera till Allsvenskan och vi får fira fotbollens hundraårsdag på bakgården. Känns spontant som att vi kommer ha betydligt starkare formuleringar än ”KUNDE KNÄCKT DIN FUCKIN NACKE” att diskutera om denna tragedi skulle bli verklighet.