”KUNDE KNÄCKT DIN FUCKIN NACKE…”

Där finns stötta, och där finns stötta.

Och där står vi. 31 074 grönvita själar. I det som är vårt nya hem och vår nya plats. Frustrerade, irriterade, förbannade och med alla de där känslorna vi sällan rår över. Med de där känslorna som tränger in i varenda nervtråd i kroppen och som allt som oftast mynnar ut i en kakofoni av icke kontrollerbart mående. Upp eller ner. Ner eller upp. Sista åren mycket ner.

Det gick inte som vi ville på matchen i söndags. Inte alls. Vi ville ha 3 poäng men vi fick 1. Vi ville ha ett jublande målspel men vi fick gå hem med den där ynka poängsiffran djupt nedstoppat i fickan.

Vi som står där har ett enda gemensamt mål: att stötta våra spelare. Att vråla så högt och så länge och med så mycket kraft och energi att tonerna från sången förflyttar sig från struparna på läktaren, till det UEFA-godkända gräset på marken, till fötterna och hjärtat på våra spelare som i sin tur trycker in bolljäveln i målet. Sången och ramsorna ska stärka våra spelare. Stärka deras självförtroende, ge dem kraft och inspiration att orka, se till att de aldrig ger upp. Tillsammans är vi Hammarby. Det är att stötta.

Som historien förtäljer gick spelet inte vår väg. Det är fakta. Och hur frustrerande det än är så är det den fakta vi bär med oss i våra fickor på vägen fram genom Söders gator.

Vissa promenerar sakta, reflekterande. Andra rusar hemåt, vansinniga. Några stänger av mobilen, orkeslösa att prata. Några ockuperar de krogar som står tillgängliga, för att tillsammans med likasinnade ventilera matchen, spelarnas insatser och det vi just upplevt.

Sedan.

Sedan finns det de som tar en helt annan grusväg. De som tycker sig vara större än det vi har, än det vi är, än det lag vi har, än det mål vi på läktarna har gemensamt.

Det är de som gör ett aktivt val att spy skit. Som väljer att hafsa fram sin mobil och med stressade fingrar leta fram någon spelares Facebookkonto, telefonnummer eller mejladress. Och sen hejdlöst ösa ur sig skiten de sitter på. Helt utan eftertanke, vågar vi påstå. För det kan rimligtvis inte finnas en eftertanke i det att skicka följande meningar till en spelare i sitt eget lag:

”KUNDE KNÄCKT DIN FUCKIN NACKE..”
”JÄVLA SOPA”
”DET SNACKAS NU, BÖRJA PRESTERA”

Eller? Kan det ses som en stöttande handling? Peppande? Motiverande? Eller en, vadå? Ett trevligt litet känslouttryck? En schysst kvällschatt? En dunk i ryggen inför nästa match kanske?

HAN MÅSTE VÄL ÄNDÅ PRESTERA BÄTTRE OM JAG HOTAR HAN EN SMULA

Vi är olika, det är vi. Vi uttrycker oss på olika sätt och med olika medel. Vi agerar olika framförallt när vi är i affekt. Men att vi är så olika att skiljegränsen går vid hot och trakasserier mot våra egna spelare ger en makaber smak på tungan. När skiljegränsen går mellan det de flesta av oss anser handla om någon form av respekt gentemot vilken människa som helst och att istället ta sig friheten att vräka ur sig vad tusan som helst gentemot en människa.

För, exakt vad är det som gör att några anser sig ha rätten och friheten att spy skit? Om vi ser till syftet att stötta så delar många av oss inte uppfattningen om att just den handlingen genererar någon som helst funktion som gynnar det stöttande och motiverande. Hur förbannad man än är.

Vi kan vara hur missnöjda som helst, med en insats eller det vi anser vara en icke-insats, av någon av våra spelare i någon av våra 19 sektioner i Hammarby. Inget av detta missnöje borde behöva mynna ut i hot eller trakasserier mot våra egna.

Vi borde vara större än så.