Friidrottsfredagar och mäktiga ungar

I ett inte helt genomtänkt ögonblick för några veckor sen erbjöd jag mig att bli en av fyra friidrottstränare för 20 stycken 07:or. Varje fredag. Just där och då tänkte jag egentligen inte så mycket mer än att jag skulle kunna finnas behjälplig som en resurs dessa fredagar.

Rätt snart blev jag inslussad i en väldans struktur med tränarmöten, närvarolistor, övningskompendier, lektionsförberedelser, nyckeluthämtningar, aktivitetsstödsrapporter, tränarutbildningar och gud vet vad. Rätt snart fattade jag vidden av det jag tackat ja till. Rätt snart fattade jag att upplägget som Hammarby Friidrott har, med vuxenansvaret och delaktigheten, verkligen är en värld för sig. En värld fylld av energi, professionalitet, kompetens och driv. Med betoning på professionalitet, måste jag säga. Allt är extremt uppstyrt och välorganiserat.

I går var första träningen, och jag var rätt nervös.

Eh, det är inte helt enkelt att organisera kids. Logistik, förbereda material för nästa övning medan den ena håller på, fånga upp, inte missa nån, instruera genom att VISA och inte prata, trösta när nån ramlar, peppa när nån tvekar, heja heja heja hela tiden. Jag är väldigt glad att vi är fyra tränare, och inte färre. 

När jag hade en kullerbytte-övning så kommer en av de större grabbarna fram till mig och viskar med huvudet nerböjt: ”Jag kan inte kullerbytta, Mia.” ”Nähä, säger jag, så kan det ju vara. Vilken tur att du får träna nu då”. Och så tränade vi. Teknik, teknik, teknik. Händerna rakt fram, jätteböjda ben, huvet in mot magen, blicken bakåt, sparka ifrån hårt med benen. Och efter en stund gjorde han kullerbyttor på helt egen hand och glädjevrålade: ”Jag ska visa mamma när jag kommer hem!”, och ungen ville aldrig sluta göra kullerbyttor. Och jag ville vråla lika högt som han, av glädje.

Vid samlingen, innan vi ska avsluta skojar jag med dem. ”Jaha, får vi godkänt som tränare eller måste vi skaffa nya åt er?DET VAR JÄTTEROLIGT, VI VILL INTE GÅ HEM!!, vrålar de. ”Fast vi måste avsluta för annars går larmet här?” NÄÄÄÄÄÄÄ!!, vrålar de. Och sen alla ungar i kör: ”TVÅ TIMMAR TILL, TVÅ TIMMAR TILL, TVÅ TIMMAR TILL!

Alltså, på riktigt. Känslan. Så jävla fett. Finns inget mäktigare, härligare och givande än ungar. Och de här ungarna ska jag få hänga med varje fredagskväll.

Hammarby Friidrott – mycket fint.

IMG_0472