”Den kostar BARA tvåhundra kronor!!”

Den här säsongen har varit speciell för mig.

Efter förra årets hysteriska arbete med Bajen Fans så lovade jag mig själv att vara mer närvarande i det märkliga barnets liv. Inte för att jag inte var närvarande förra året, men det var ofta en närvaro där Hammarby och Bajen Fans låg och lurade bakom hörnet, varje sekund av dygnet. Och inte för att jag var en dålig mamma, för det anser jag inte att jag egentligen nånsin varit, men jag var däremot en mamma som själv aldrig ansåg att hon räckte till. Och det åt upp mig lite.

Så, jag lovade mig själv att hänga med i det märkliga barnets svängar och rytm. Jag lovade mig själv att lyssna in henne ännu mer. Bara vara, med henne.

Det innebar några fler missade bortamatcher än normalt, och några missade andra halvlekar på hemmaplan. För att hon inte hade lust. Eller för att det var en Halloweenfest som inföll samma dag som Gais borta. Eller för att där var en friidrottsdag samma dag som en hemmamatch. Eller, andra grejer, som är fantastiskt roliga i en 7-årings liv.

För min del har det varit en jävla bergochdalbana. Huvudvärk och stresspåslag för vetskapen om att missa en match. Eufori för att se hennes glädje inför alla olika projekt hon haft för sig hittills.

Dock kommer jag aldrig att svära mig fri från att den största euforin infinner sig när vi är tillsammans på Nya Söderstadion, hon och jag. När vi står där på läktaren, i klacken, och sjunger ihop. När jag ser henne springa runt med en hink i famnen för att skramla pengar till tifo. När jag hör henne vid Bara Bajares souvenirbord, övertygandes en äldre man att ”Det här är den finaste tröjan du kan köpa och den kostar BARA tvåhundra kronor! Fattaru hur bra?!” När jag ser henne sådär avslöjande salig med alla människor som omgivit henne sedan hon var ett litet knyte. De grönvita.

5 dagar kvar. Och då är vi där tillsammans igen.

IMG_0323