Jag är en usel jävla kollektivfirare

Och tittar jag tillbaka så ser jag att jag alltid varit usel på just det. När det blir för många känslor och intryck, för stor sfär – då letar jag efter gömställen. Långt bort från allt annat. Från alla andra. Då behöver jag andas egen luft. Kanske borde jag jobba på att förändra det, eller kanske är det okej att det förblir så.

Veckan och dygnen innan den där fatala matchen i söndags sov jag knappt. Satt i möten försjunken i en värld långt bort. Hörde brus och röster men lyssnade inte. Noterade ett konstant flöde av människor men urskiljde dem dåligt. Svarade på tilltal men minns vagt vad jag svarade. Skrattade högt, men tonlöst. Kände stundtals stickningar i handflatorna, sådär som jag får när något inte är helt bra. Jag mådde inte bra.

När väl söndagen kom befann sig huvudet i en bubbla av tunt glas. Vad tänkte jag? Att vi måste vinna? Nej. Det var blankt. Alla tankar sov kvar i den osovda sömnen, i bruset av okända röster. Dagen till ära var det blankt. Som ett ovillkorligt löjligt försvar, utifall vi skulle torska.

Tills vi stod där, hon och jag. På läktaren. Då kom livet tillbaka. Alla färger, alla nyanser, alla rörelser och allt annat som gör livet verkligt kom tillbaka. Och med målen gjorde livet storstilad entré en andra gång. Då var det fest, och ingen vanlig fest. Då var det ett par års polerad ångest och kval i den där trötta serien som firades av. Alla var ett och ett var alla. I glädjen.

Seger. Så efterlängtad, nödvändig och viktig.

Några hyggliga grönvita mössor hjälpte till att dra det märkliga barnet över räcket och med den där lilla välbekanta mjuka handen i min sprang jag in på planen. Där och då var lyckan och kärleken större än allt. Kärleken till det märkliga barnet. Kärleken till Hammarby. Dig ska jag följa tills jag dör. Kärleken till hela jävla livet.

Vi strosade runt där inne på planen en stund. Hon kramade alla som kom i hennes väg. Hon gjorde några mindre lyckade försök till kullerbyttor och jag skrattade befriat. Bland euforiska nr 12, bengalhav och kaos mötte jag plötsligt någon som i många år haft en egendomlig plats i mitt liv men som jag sällan träffar numer. Någon fotade barnet och mig. Jag fotade henne.

Det snurrade till i huvudet. Hon tittade upp på mig: ”Mamma, du ser väldigt trött ut. Ska vi gå hem?”

Jag vill gärna tro på bilden av mig själv som den översociala, tusenprojektskvinnan, peppmaskinen, alltid närvarande. Men bilden är förljugen, den är inte alls jag. Jag är en av de mest asociala personer jag har i min närhet och jag kan både gilla och ogilla det jaget.

Allt jag ville var att komma hem. Jag ville hem med mitt barn. Jag ville hem och få vara ifred med lyckan. Jag ville hem och få vara ifred med henne och lyckan. Njuta med de där två, i lugn och ro. Jag ville äta segern, bit för bit. Andas den, in genom näsan och ut genom munnen. Låta den genomsyra vårt hem. Låta den sjunka in. Bara vara. Hitta ny energi till ett dränerat förstånd.

Hem gick vi. Förbi Gullmarsplan. Livets origo.

Jag är bäst på att verka i kollektivet i motgång och kamp. När saker faller och man behöver sluta upp och hjälpas åt att resa det som faller. I det vardagliga, och i slitet. Jag är däremot en verkligt usel kollektivfirare.

Men lyckan och glädjen. De är jag bra på att vårda, och jag är väldigt bra på att fira i lugnet än att fira i det stora. Och i går hittade jag äntligen ut ur mitt gömställe. Det var på synnerligen på tiden.

Nu går vi framåt. Mot nya tider. Med Hammarby.

vi

Foto: Peter Jonsson