Fuck you, Catch

Jag har slutat att snusa. Säger man så? Det finns många teorier om vad och hur man ska säga. En del säger att man ska säga: ”Jag försöker att sluta…” eller ”Jag ser det som att jag väljer att hålla upp så länge det går…” bla bla bla. Orkar inte. Dra åt helvete med alla teorier. Jag har slutat. Punkt.

Jag är beroendemänniska ut i fingerspetsarna. Om det inte varit nikotin så har det varit något annat; Tetris, röda hallonsnören, diverse projekt som jag egentligen inte vill ha, träning eller något annat. Sakta men säkert har jag rensat ut flertalet av dessa beroenden men låtit snuset vara kvar. Tills nu.

Det spårade ur. Jag ökade konsumtionen och användandet mer och mer. Nästan dygnet runt. Kände hur min kropp varje vaken sekund av dygnet var påverkad av ett konstant nikotinrus. Jag var som på språng, snabba hjärtslag, lite andfådd, andan i halsen, dålig sömn, och ständigt det här behovet av nikotin. Så jävla vidrigt. Det är inte ok att något eller någon tar över min hjärna och min kropp på det där viset.

Beslut.

Det var inte ett beslut som kom över en natt. Jag har funderat länge. Vänt och vridit. Att sluta var planerat till nyår men för tre dagar kände jag att det var en bra dag att sluta, och slängde allt som har med snus att göra.

Ja. Det var det. Nu har det gått snart tre dagar och det är inte direkt ett överjävligt liv jag levt dessa tre dagar. Det kan jag inte påstå. Det jobbigaste är att känslan av njutning är borta. Att förhöja kaffeintaget med nikotin. Att förbättra jobbfokuset med nikotin. Att förgylla insupandet av den magnifika utsikten över Södra Förorter med nikotin som får hjärtat att känna och uppleva mer och ännu mer intensivt.

Däremot sover jag mycket bättre. Tyngre. Längre. Jag tränar bättre. Jag andas bättre, lättare. Det är bra. Och jag känner mig starkare på ett märkligt vis. Eller inte märkligt. Jag har fattat ett beslut som jag vet är bra för mig, och det är klart att jag blir stark av det.

Jag har fått massor av bra sluta-snusa-råd av vänner. De har hjälpt mig, men framförallt har det peppat mig att veta att många av mina vänner klarat av att sluta. Det som hjälper mig mest just nu är min ilska och tävlingsinstinkt. Jag är uppriktigt så förbannad på det där snuset. Som tagit över. Och kostar hälsa. Och pengar. Och som jag aldrig kan förklara för mitt barn vad det handlar om.

Nej, jag har målat upp en riktigt jävla fet kamp mot det där snuset, och jag ska vinna. Jag ska göra allt för att vinna. Bonusen för att jag är så där stöddig och stursk innebär såklart att jag vägrar att ta hjälp av nikotinplåster eller annat. Det är fusk i min värld (Observera: MIN värld. Full respekt för att andra har behov av dessa hjälpmedel). För egen del handlar det mer om en övertygelse om att, om jag inte klarar av att sluta på ren vilja och inget annat, då är jag förmodligen inte tillräckligt övertygad ändå och då kommer det inte att hålla i längden. Sen är det också så att jag går igång på att pressa mitt psyke.

Och det är väl också en annan skada jag har. Att jag aldrig valt eller väljer de något enklare vägarna. Har aldrig tagit genvägar. Aldrig. Detta kanske borde bli nästa utmaning. Att lära mig skilja på vad som är fusk och vad som faktiskt är en smart och därmed något enklare genväg.

Fuck you, Catch.

IMG_1789