Ett kallare Stockholm

image

Det är fredagskväll. En intensiv arbetsvecka är till ända. Utvecklingsamtalstider. Det är då man som klasslärare arbetar som allra hårdast. Stora klasser genererar många samtal som både ska förberedas och sen genomföras och därefter dokumenteras. Samtidigt som man förväntas bedriva samma höga kvalitet på undervisningen. En ekvation som är synnerligen svår att få ihop.

Men ikväll tänker jag mest på något helt annat. Ett par frisparkar norrut från mitt hem ligger en kollega på St Görans sjukhus. Fina C som halkade på väg till jobbet i onsdags. Hon föll offer för en isfläck och hörde kraset. Hon visste att foten var av. Att hon behövde hjälp. Att det var omöjligt för henne att ta sig upp själv.

I svåra smärtor och med mobilen i ryggsäcken ropar hon på hjälp. Hon gråter och försöker påkalla uppmärksamhet av folk runt omkring.

Hon noterar flera människor i sitt synfält. Ingen hjälper henne.

Alltså allvarligt. INGEN hjälper henne.

Hon har till och med en upplevelse av, där i smärtdimman, att någon faktiskt tar ett kliv över henne där hon ligger på gångvägen.

Det här gör så ont att höra. Jag blir fullkomligt rasande. Är det så här vi ska ha det? Är det det här samhället vi ska acceptera?

Till slut får C loss sin ryggsäck och lyckas själv larma ambulans. Ett komplicerat benbrott konstateras men inga operationstider finns. Det är så att säga högtryck på ortopeden och förmodligen bedöms hennes skada som mindre farlig. Det här känns också oacceptabelt. Att behöva ligga med smärtlindring och på svält-standby och bara vänta på en öppning i kirurgens späckade schema. Stackars C.

Jag har så otroligt svårt att acceptera det faktum att hon fick ligga där på iskall backe och se folk passera. Att ingen stannade upp och hjälpte henne.

Jag hoppas innerligt att hon får sin fotled lagad i helgen. Att hon får en så bra rehabilitering som det bara går. Att hon snarast möjligt är tillbaka hos oss.

Dessutom hoppas jag att vi alla tillsammans ser till att förändra det här hårda, kalla klimatet där folk verkar rädda för varandra. Att vi sträcker ut en hand, både bokstavligt och bildligt, till människor som behöver.

Devisen att vänlighet är gratis verkar vara bortglömd hos många.

Åh vad jag önskar att vi tillsammans jobbar för en förändring. För bövelen, se till att ta hand om varandra!