Kortaste uppehållet ever

Cypern 2012

Under åren i Superettan har speluppehållen känts som evigheter. En känsla av tomhet och krossade drömmar han infunnit sig dagarna efter slutsignalen på sista matchen. Jag har under vintrarna promenerat förbi Årsta IP och bara stått där och sett hur gräsmattan sovit täckt av snö. I en evighet. Längtat och väntat. Analyserat. Varit besviken. Arg. För att sakta men säkert bygga upp hoppet igen för att vid evighetens slut få se de första träningsmatcherna på ett iskallt Stadshagen.

I år har det varit annorlunda. Så klart. Euforin från att det stod klart att vi är tillbaka levde kvar länge i kroppen och tankarna. Tomheten blev lättnad. Drömmen gick i uppfyllelse och är på väg att uppdateras. Det känns som att vi plötsligt stod där i Södertälje, som att snart snart ska vi spela årets första derby.

Fortfarande sjunker det in. Sakta men säkert. Små saker som påminner om att vi ska spela i Allsvenskan. I fikarummet på jobbet där vi har en som håller på Malmö, en aik, en heif och en dif – vi brukar snacka fotboll, men nu är det annorlunda. Nu är det allvar. Nu är vi med. Och helvete vad skönt det känns!

I dag åker laget ner till Spanien för träningsläger. Jag kommer inte att bevaka lägret för Hammarby fotboll så som jag gjort de senaste åren. Tyvärr. Men i sista stunden bestämde jag mig för att boka en minisemester, några dagar i slutet av lägret, för att åka dit och möta våren med lite värme och fotboll.

Sen räknar vi ner..