Den tiden på året

image

Pappa och jag, våren 1974

Jag har sportlov. Det är torsdagkväll. För exakt två år sen tjatade pappa ut mig till föräldrarhemmet på sportlovstorsdagen. Jag hade ingen som helst lust. Dels hade jag precis kommit hem från Cypern, den där resan när jag lyckades felboka flighten hem för mig, John och Foto-Peter. Dels hade jag kompisplaner som jag hellre ville göra.

Men farsan var påstridig. Han ville absolut att jag skulle komma. Hans tydliga önskan fick mig att styra om mina planer. Jag åkte hit ut.

Det beslutet har jag kommit att värdera oerhört högt eftersom det var hans sista helg i livet. Det blev den sista gången vi sågs. Det var vårt sista av så många samtal vid det där furubordet i köket han själv snickrade ihop på tidigt 70-tal när han och mamma satte bo.

Jag är på Munsö ikväll igen. Ligger i mitt gamla flickrum och tänker på det där samtalet vi hade som då handlade om mina upplevelser av träningslägret på Cypern, om hans stora glädje i att fått ha blivit farfar igen, om det pågående bandyslutspelet.

Men jag ligger också här och tänker på mamma.

Idag var det hon som ringde. Kraken. Hon hade tagit en promenad i skogen, med händerna i jackfickan, snubblat på en trädrot. Stöp rätt ner i backen. Ni skulle se hur hon ser ut. Blåslagen på haka och trasig kind. Fantastiska grannarna rycker in igen. Gunilla plåstrar om. Stöttar. Jag är så oändligt tacksam att folk här ute tar hand om varandra.

Jag kan inte låta bli att tänka att vi ändå hade tur. Den där ensamma skogspromenaden hade kunnat få ett betydligt värre slut.

Så jag åkte förstås ut hit igen. På en sportlovstorsdag för att kunna finnas här för mamma. Och för mig själv.

Idag blev jag påmind om hennes dödlighet. Jävlar vad hon gjorde mig orolig. Och fy tusan så synd det är om henne. Hon behövde inte det här.

För två år sen tog Hammarby ett SM-guld i bandy en vecka efter att pappa gått bort. Det var kanske ett av de mest känslosamma idrottsögonblicken för mig. Nu ska vi snart till Friends Arena igen. Derby mot AIK. Jag både längtar och våndas. Ser fram emot med skräckblandad förtjusning.

Men innan dess ska jag hinna äta tårta i Skogås, sälja matchprogram i cupmatchen mot Landskrona men framförallt ska jag se till att finnas här för mamma.

Vi ses i vimlet vänner.