Tyvärr är just hagel synnerligen ovanligt i Stockholm

Den börjar i maj månad för att hålla i sig till slutet av augusti ungefär. September vid riktig otur.

Sommaren.

Kan inte minnas om jag uppskattade sommaren när jag var liten. Säkert gjorde jag det. Det gör kanske de flesta barn. Springande barfotafötter, en droppande Piggelin och ett långt kravfritt sommarlov. Nåja, inte för alla. Det finns barn som inte har ett skit av det där men som definitivt borde få ha det och mycket annat därtill.

I dag är ingen sommar okomplicerad på min himmel. Den är inget jag önskar mig eller suktar efter. Den är inget jag ser som något oumbärligt och jag skulle utan större beslutsfattarbekymmer kunna byta ut den till ett annat äventyr. Den måste mest uthärdas. Och planeras. Den spräcker all struktur, den får min kropp och min hjärna att bli trött fortare, den får mig att känna att det som pågår är på låtsas. Den får mig att tappa fotfästet emellanåt och, vill det sig riktigt illa framkallar den en gnolande doft av ångest.

Jag känner mig inte lika nära livet på sommaren, och det tär på alla mina sinnen.

Min sommar är en varm kladdig bubbla. Jag känner inte igen mig själv och jag känner inte igen människoliverna runt mig. Jag känner mig utanför allt det där superduperälsklingsmastodontglada och jag känner mig instängd.

I fyra veckor har jag tvingats svara på de sedvanliga frågorna: ”När har du semester?”, ”Vad ska du göra på din semester?”, ”Längtar du inte till semestern?”. I fyra veckor har jag så innerligt önskat att hörseln hade en av- och påknapp, att persiennerna fastnat på nerläge och att sommaren inte var en av fyra årstider.

Jag tycker inte om sommaren. Jag längtar inte efter semester. Jag är inte less på vardagen. Jag är inte trött på mitt jobb. Jag är inte utan energi. Jag är inte i behov av semester. Jag är ingen soldyrkare. Jag vill bara att min vardag ska få rulla på.

I fyra veckor har jag gått och låtsas som att det regnar vilket har gjort allt lite bättre i alla fall. Det har ju tursamt nog regnat en del.

Jag vill bara att min vardag ska få rulla på.

Jag tycker om regnet. Det får mig att känna mig levande. Jag tycker om snön. Den får mig att känna mig levande. Jag tycker om när blåsten river i min hud. Det får mig att känna mig levande. Mest av allt tycker jag om haglet. Det får mig att känna att det är nu och inte i morgon. Tyvärr är just hagel synnerligen ovanligt i Stockholm. Jag älskar min vardag och utmaningarna däri. De, ihop med vindpustar och regn, ger mig energi och värde.

Jag vill egentligen bara säga det. Att jag faktiskt inte springer runt och stagedivar till tonerna av sommaren och det vore så skönt om människor kunde sluta ta det motsatta för givet. Det blir ju varje gång ett så märkligt ögonblick efter att jag svarat på ”längtar-du-inte-efter-semester-nu”- frågan med ett kort men ärligt ”Nej”.

För att ingen ska ringa psykakuten så ska tilläggas att jag gör allt det där som det står om i regelböckerna, speciellt i den bok som är föräldrarnas. Jag har ett semestersparkonto och jag planerar in aktiviteter i regnbågens alla färger i min kalender. Jag bokar tågbiljetter till Köpenhamn och har milslånga mejlkedjor med många inblandade om passande veckor för besök och dylikt. Jag gör allt för att se till att mitt barn har den bästa av somrar och att hon får ett så minnesrikt sommarlov som möjligt. Entusiastiskt målar jag himlen i de nyanser och färger hon önskar sig. Såklart. Och att vara med henne vinner alltid över mina tvivel på sommaren med hästlängder. Men.

Jag längtar alltid till regnet och kylan och till den vardag som jag tycker så mycket om. Till dess att jag får leva på riktigt igen. Utanför bubblan.

IMG_6626