Stolthet

image

Foto Peter Jonsson

När jag kom hem idag efter en regnig U21-fajt hade min tvbox trivsamt nog spelat in en repris av gårdagens segermatch. Jag var inte särskilt svårövertalad när jag föreslog mig själv att kika på matchen igen.

Jag ser med nöje på uppsnacket. Ser spelarnas spända anletsdrag när de vandrar in till ‘Just idag’. Det är bra tryck i sången. Det är en fantastisk inramning. Det är så vackert att jag faktiskt blir tårögd.

Jag ser hur Besara och Israelsson gör två snabba mål och jublet tar mig direkt tillbaka till gårdagen där i klackens långsida. Inramningen i denna sommarlunksmatch är briljant. Målen är precis lika sköna att se så här dagen efter. Det är väldigt enkelt att se en segermatch i repris.

Jag är så otroligt imponerad över vår publiksiffra. Att det efter 72 dagar utan seger, 9 raka matcher utan tre poäng ser ut så här:

image

Foto: Peter Jonsson

image

Foto: Peter Jonsson

Att vi med gemensamma krafter drar dit över 21 000 åskådare en måndag mitt i semestertider är inget än helt jävla fantastiskt. Det är imponerande och väldigt, väldigt viktigt.

image

Foto: Peter Jonsson

Jag kan i dessa fina publiktider inte låta bli att ändå höja ett varningens finger. Jag är nämligen orolig för ett par saker mitt i euforin.

Det gäller att vi förvaltar det här på rätt sätt. Jag fattar att den nya publiken är viktig men klubben får aldrig glömma bort vilka som stått där hela tiden.

Man måste komma ihåg att den trognaste, gamla publiken kanske är en av de stora orsakerna till att så många hittat tillbaka och att så många nya har hittat hit. Att många går på fotboll just på grund av inramning och aktiviteten på läktarplats.

image

Foto: Peter Jonsson

Jag kan inte låta bli att känna lite oro över att det kan bli ett nytt Globen. Ett scenario där sponsorer och barnfamiljer fick allt fokus, man motarbetade den aktiva supporterskaran och sen tokhöjde man alla biljettpriser. Och sen dog Stockholmshockeyn. En förenkling kanske, men min oro finns där. Den historien får inte upprepa sig.

Jag hoppas innerligt att Hammarby Fotboll är ödmjuka inför publikframgångarna. Att man fortsätter att föra dialoger med supportergrupperna. Att man bibehåller inställningen att vi gör det här tillsammans. Att de som bestämmer aldrig får glömma bort kärnan av supportrarna. De som stått där i ur och skur. De som tar läktarjobbet även på bortamatcherna. De som sliter som djur med tifon och de som år efter år troget köper sitt säsongskort.

image

Foto: Peter Jonsson

Vi har spelat halva säsongen nu. Vårt hemmasnitt är över 25 000 personer. En helt ofattbar siffra. En makalös utveckling.

Även bortasnittet är briljant. Vi har över 15 000 i snitt på våra matcher.

image

Foto: Peter Jonsson

Självklart finns det jobb kvar att göra. Vi som sjunger är fortfarande utspridda. Stundtals är det svårt med synken. Det finns fortfarande mycket folk som står i klacken som kanske kunde sjunga än mer. Mycket kan bli mycket bättre.

Men det visuella intrycket av att se Hammarby – Falkenberg i repris på TV i en tabellmässig bottenmatch är ändå en insikt i att det vi just nu har är unikt.

Min starka känsla är att det här både måste hyllas och vårdas. Det får aldrig, aldrig tas för givet.

Jag känner tillförsikt i att om vi bara får chansen så kommer vi där på läktarplats att fortsätta utvecklas. Vi är inte nöjda. Vi kan sjunga mer och högre. Vi kan garanterat bli än tajtare rent läktarmässigt. Och självklart kan laget även bli sportsligt bättre på plan.

Men just idag tänker jag hänge mig åt att känna stolthet. Stolthet över att få vara en del i detta fina. En del av detta publikhav.

Tack systrar och bröder. Nu tar vi det här ännu längre!