Röken trängs med kärleken

Många känslor i en liten kropp.

Först stressen, som käkar upp en inifrån. Nästintill ångest inför att överhuvudtaget ta emot det där pajaslaget på vår arena. Och sen resten av alla de känslor som hör ett derby till. Sömnlösheten, rastlösheten, den plötsligt förlorade aptiten. Glaskupan över huvudet dagen innan, och det enda man vill är att allt ska vara över. Över.

Pirret och suget i magen när det börjar poppas. Röken trängs med kärleken på läktaren. Inget pyro – inget party.

Sen kommer våndan under matchen. Ja! Nej! Bra! Fuckin jävla uselt, vad fan håller ni på med! Vad gör du ute på kanten?! Varför skjuter du inte och vad är det för luffare vi spelar mot!? För att sen gå över i euforisk glädje över att det faktiskt ser ut som att vi kommer att vinna matchen. Men någonting långt inne i den lilla kroppen förmanar och hyschar: ”Nej, inte än, det är inte över än. Våga inte glädjas fullt ut, du kan väl historien”.

Sen vågen av oro som forsar runt som en tsunami innanför huden. En av våra spelare ligger ner. Han krampar i kroppen, vad händer? Man jagar repriser som aldrig finns när de väl behövs. Man jagar människor att prata med i hopp om bättre förståelse. Man går längre neråt läktaren för att mot all förmodan se bättre. Förstå vad som har inträffat. Något allvarligt har ändå hänt, så mycket förstår man. Jag.

Sen hatet som bubblar i varenda nervtråd när man inser att det på riktigt och fullt allvar finns människor mittemot vår läktare som, fortfarande 15 min efter att vår spelare rasat ihop och ligger ömsom krampad ömsom avsvimmad på gräset, fortsätter att skandera:

”Låt han dö”.

Gråt i halsen och hjärtklappning när ambulansen tråcklar sig iväg över gräset, över planen, ut från arenan. Några från andra sidan höjer sig ytterligare ett snäpp genom att kasta saker på ambulansen. Ord saknas att beskriva bedrövelsen.

Tafatta försök att glädjas åt en vinst när läget fortfarande är högst oklart och ovisst i ambulansen. Jag klappar händerna så hårt jag kan, vrålar så högt min röst bär och jag tänker att det är det bästa jag kan göra.

Bekymrade ben stegar sig bort från arenan. En löjlig kamp inleds för att få ner en bit käk på kebabhaket på Gullmars. Sen glädjen och lättnaden att få höra att han verkar vara okej trots allt. Lättnaden vräker i sig all mat från tallriken och glädjen känns mindre solkig.

Vi promenerar traditionsenligt hemåt, jag och Anna. Promenaden stjäl det sista av min energi, för när jag når hemmet med utsikten är jag tom. Tom och trött. Trött och tom. Allt i kroppen har sagt upp sig. På återseende i övermorgon. Ett derby kräver en dags rehab för att komma tillbaka till verkligheten.

Vinstverkligheten.

Det ska kännas att man lever med Hammarby.
Omtanke och krya till en hjälte.
Vinst och yra till oss som förtjänar det.
Skit och elände till de andra som återigen fick tillfälle att leva upp till sin smutsiga byk.

IMG_0175