Det som gör allt värt

Med värk i varje led i kroppen, dunkande huvud och ingen röst alls, sitter jag med morgonkaffet och känner mig som världens lyckligaste. Det är för en sån här känsla som allt är värt. ALLT ÄR VÄRT.

En derbyseger får minnena från skitarenorna i superettan att förvandlas till ganska trevliga minnen. I dag är skräcken att tvingas tillbaka dit, borta. På fredag är den tillbaka, men i dag svävar vi på grönvita moln.

Och vilken jävla match. Våra spelare KRIGAR och vi har återigen så sjukt fina tifon. Stämningen på läktaren är stundtals magisk och jag tycker det såg blekt ut där på andra sidan och aiks spelare verkade skärrade vid flera tillfällen.

Sen minutrar jag aldrig kommer att glömma. ALDRIG. När vår derbyhjälte Erik Israelsson ligger där och ett moln av oro, förtvivlan och ovisshet sprider sig över vår läktare. Fyfan. Där och då var poäng inte viktiga, där och då brydde vi oss bara om en sak. Erik. Att ambulansen skulle komma och önskan om ett positivt besked.

Jag måste bara säga, att det som då hände, nog har satt spår i mig för alltid. Att aik-klacken börjar sjunga ”låt han dö..” I DET LÄGET. OCH det som upprört och förvånat mig mest är att ingen går dit, inga spelare eller ledare ber dem vara tysta. Det brukar ju göras vid minsta bråk annars.

MEN BESKEDET KOM, att Erik har fått en hjärnskakning och att han kommer att återhämta sig. LYCKAN. Och vi kan glädjas åt våra poäng och ja,

VI VANN DERBYT. SÅ JÄVLA SKÖNT.

Grönvita moln och total lycka. Nu krigar vi vidare så klarar vi det här.
DET ÄR VI SOM ÄR HAMMARBY