Var du på matchen igår?

image

Jag studsade upp ur sängen i morse när klockan ringde. Det var länge sen som det var så enkelt att kliva upp.

Energi

Jag har mycket på jobbet just nu. Det är utvecklingssamtalstider och då jobbar jag på tok för mycket. Var på jobbet strax efter sex i morse. Kokade en balja kaffe och tog mig an dagen. Plöjde mail men erkänner att en och annan matchartikel hann scannas.

När den förste eleven anlände vid halv åtta är det en elev jag faktiskt mötte i vimlet utanför arenan. Han och farsan är gnagare. Hans första match på vår arena. Grabben ler mot mig och säger GRATTIS PERNILLA!

Jag smälte. Det där är något jag uppskattar ska ni veta. När andra människor kan unna andra glädje.

Hans grattis var betydligt mer än många av mina vuxna gnagetvänner mäktade med. Fick ett par mess med ord som ”tur” och ”mutad domare” men de flesta har inte sagt nåt alls.

Vidare under dagen läste jag Johan Israelssons krönika om hur det för honom var att se sin bror ligga där på gräset med kramper. Hans tankar om paniken och ovissheten. Jag läste den på lunchen. Fällde tårar. Samtidigt läste jag hur folk från alla håll skickat blommor till Erik. Det värmde. En stund senare kom beskedet att Eriks säsong är över.  Med den kraftiga hjärnskakningen ska det nog inte spelas boll men med ett benbrott dessutom är det försäsong nästa gång Erik spelar boll.

Och ändå kändes de nyheterna som positiva. Missförstå mig rätt nu, men jag hann tänka igår att karriären var över. En svart tanke passerade om att det kanske var ännu värre än så.

När arbetsdagen var slut och klockan var efter sex gick jag ut från mitt plugg. Vi har en konstgräsplan utanför som det ständigt kickas boll på. Fullt med ungar i blandad ålder.

-Du! Du! DU!

Ett par grabbar i trean stoppar mig.

-Var du på matchen igår?

Jag svarade att så var fallet och att jag var på synnerligen gott humör idag.

-En i din klass säger att du typ går på alla matcher. Att du står i klacken?

Lillkillen ser oerhört skeptisk ut när han ställer frågan till mig.  Jag svarar som det är, att jag står där på så många matcher jag bara kan. Att jag åker på en hel del bortamatcher och att jag älskar Bajen.

-Du skojar inte nu? Han tittar på sina kompisar. Fortfarande klart tveksam till om tanten framför honom ljuger om sitt intresse. Jag skakar på huvudet och försäkrar att jag talar sanning

-Jag visste inte att fröknar kunde tycka om fotboll på riktigt, säger han uppriktigt förvånad.

Med ett leende och lätta steg går jag från jobbet. Världens bästa jobb.

Derbysegrar – det är lycka i en liten ask det.