Barnet och Bajen

Hon är inne på sitt åttonde år. Hennes ordförråd växer och överaskar mig för varje dag som passerar. Hennes fötter är nu tre storlekar från mina egna. Hennes tankar är ett virrvarr av klokhet, relevanta funderingar och ett barns obegripligt fantasirika analyser. Hennes omvärld närmar sig henne med stormsteg och inte sällan får jag förklara diverse mänskliga beteenden och ibland irrationella sådana för henne. Normer pratar vi mycket om.

Hon är ofta barnet i vuxenvärlden eftersom att det var ett val jag gjorde när hon kom till världen. Jag valde att inkludera henne.
Hon är också barnet med Hammarby eftersom att det var ett val jag gjorde när hon kom till världen. Jag valde att inkludera henne.

I går i Åtvidaberg var hon i sitt esse.

Någon vuxen Bajare på läktaren såg till att hon fick en boll. Någon vuxen Bajare ägnade en lång stund åt att kasta bollen mellan henne och den vuxne. Någon vuxen Bajare gav henne en flagga att vifta med, och hjälpte även till när viftandet blev för tungt. Någon vuxen Bajare hjälpte henne upp på räcket och där kramades de en stund. Någon vuxen Bajare gick med henne till kiosken, köpte korv med ketchup och pyttepyttepyttelite senap. Och plötsligt befann vi oss bakom läktaren istället för på läktaren. Någon vuxen Bajare spelade fotboll med henne. Någon vuxen Bajare lärde henne att ställa sig på händer mot ett staket. Någon vuxen Bajare kull-jagade henne tills svetten rann. Någon vuxen Bajare lyfte upp henne i famnen och gick fram till planen när vi gjorde första målet och hon lyfte armen i en segergest upp mot himlen och hennes leende hade kunnat smälta även den mest illsinta. Någon vuxen Bajare knöt sin gröna halsduk runt luvan på hennes mintgröna jacka. Någon vuxen Bajare frågade henne vad hon trodde om resultatet och hon svarade att vi skulle göra tre mål.

Några vuxna Bajare bildade lag med flickan och de sparkade bollen mellan sig men lät henne inte vinna. Det var hårda men lärorika matcher och fintar. Några vuxna Bajare bildade ett långt led, och hon kröp mellan raden av oändligt många ben för att upptäcka att där inte fanns ett slut. Jag tror inte ens att hon förstod att de vuxna rusade till slutet av tunneln och placerade sig åter i ledet, just för att förhindra ett slut. Några vuxna Bajare satt ner i gräset med henne och de diskuterade strategier för att vinna en eventuell match där hon ingick i planen. Några vuxna Bajare skrattade så högt att hon satte händerna för öronen och gjorde grimaser åt dem. Några vuxna Bajare gick fram till mamman och sa:

”Den där ungen är så härlig och knasig”.

Och ja, det är hon. Hon är härlig och knasig. Ett barn som släpps in i olika världar tar och lär såklart av det härliga och fina men också av det knasiga. Vilket hon gjort sedan hon föddes och slussades rakt in i den gemenskap och glädje och det känslosvall som finns i vår grönvita kultur och på våra läktare. Hon är en del av det och hennes personlighet har formats av det.

Att se henne i går. Höra hennes trygga skratt studsa som en ettrig pingisboll mellan de som kommit att bli pelare i hennes tillvaro. Det var just tanken om det trygga skrattet som jag så innerligt önskade kunde bli verklighet, när jag gjorde det där valet. Då var hon tre månader gammal och bevittnade sin första Hammarby-match. Jag ville ge henne allt det där som jag lever för och som gör mitt eget liv komplett för där finns så mycket av det goda i människan, historien och traditionen. Jag ville dela det med henne. Dela den glädjen med henne.

I går förstod jag att jag lyckats. För nu, i alla fall. Tack alla mäktiga som gjorde hennes dag perfekt i går. Och min med.