Vi måste hålla ihop

image

Beskedet om terrorn i Paris nådde mig när jag mådde bättre än på länge. En fantastisk kväll med finaste vännerna. Vi stod där i källaren på Tranan och mådde gott. Det går fort att förändra en sinnesstämning.

Det är återigen obeskrivligt sorgligt och hemskt det som har hänt.

Ägnade förmiddagen åt att läsa och lyssna. Försökte ta in vidden av terrorn. Det hamnar direkt i magen på mig. Som så många andra blir jag otrygg och rädd.

Fick äran att knalla runt sköna Södermalm med en god vän. Prat om jobb och om livet. Bra samtal som för stunden ersatte den där oroliga känslan i magen.

Väl hemma insåg jag att den tomma kylen krävde ett besök hos den lokala mataffären. På med musik i lurarna och en kort promenad till affären. Det har blivit mörkt ute och utanför entrén är det dåligt upplyst. Jag ser på avstånd att en till synes upprörd karl står och gestikulerar mot den tiggare som sitter utanför butiken. Jag ser gesterna men lurarna gör att jag inte hör. Jag tar av och hör hur denne man i femtioårsåldern fräser åt den unge pojken som sitter ner. Pojken ser förstås livrädd ut och nickar underlägset mot den arge mannen.

Jag hör ord som ‘pack’ och ‘stick’ när jag kommer närmare. Det brast för mig. Alla de där obehagliga känslorna om att vi skiljer på vi och dom som bara bekräftats de senaste dygnet släpptes lös.

-Varför skriker du på honom för?
-Äh, lägg av, de kommer hit och bara sitter där. Jag är så jävla trött på packet.
-Du är ju inte klok! Vem tror du att du är som tar dig rätten att skrika på en människa på det där sättet? Lägg av!
-Lägg av själv.
-Aldrig. Du får tycka vad du vill, men det där är inte okej. Sluta.
-Håll käften kärring.

Här blev jag bara tyst. Men stod kvar. Stirrade på karln som stod där med sin cigg. Hann tänka och tacka mina egna 185 cm. Karln var mindre än jag. Det tog tre sekunder och så vände han på klacken.

Kvar stod jag med en förtvivlad känsla i kroppen. Vad är det för fel på folk? Hur i helvete hamnade vi här?

Hur kan man bli så arg på någon man inte känner så att man oprovocerat väljer att börja kränka denne?

Jag mötte den unge killens blick. Han nickade mot mig. Jag log mot honom. Sa hej. Och önskar så att vi hade pratat samma språk.

Väl hemma är känslan av otrygghet större än någonsin. Jag är rädd för terrorn. Men jag är också rädd för inskränkheten och hatet som finns här i mina kvarter. Känslan av att minnet är förskräckligt kort och att mänskligheten glömmer historien.

Ta hand om varandra. Inkludera. Bry er om.

Det är viktigt på riktigt.