#tbt ”Mot de omoderna gubbarna”
Den här texten publicerades den 30/5-2014
Det är 2014 nu. Mitt eget stora fotbollsintresse firar 25 år i år. Alltså det där intresset när jag började gå på matcher regelbundet. Hålla koll på resultaten och lära mig namnen på fotbollsspelare i fler klubbar än min egen. Utbildade mig till fotbollsdomare och fotbollstränare. Då jag på riktigt började älska sporten. Redan från första stunden tilltalades jag av läktarbruset. Av massan, av sången, av temperaturen och av ljuden. Att kunna ta på nervositeten. Att kunna se luften dallra av spänning. Förhoppningar och förväntningar. Av tempot.
Jag älskade känslan av segrar. Jag älskar den fortfarande. Jag blev förälskad i gemenskapen från allra första stund. Folk som inte känner varandra pratar med varandra. Man har samma fokus, samma mål, samma längtan. Under bara ett par sekunder kan man uppleva hela känsloregistret. Från den djupaste av avgrunder där man simmade runt i besvikelse till att ett övertidsmål frälser och skickar upp en högt upp i lyckohissen. Allt inom tio sekunder. Ingen annanstans har jag upplevt detta.
Ingen annanstans har jag heller upplevt att gränser suddas ut. På läktaren eller i bortaresebussen spelar det ingen roll om du är gammal eller ung. Om du har akademikerjobb eller pluggar. Om du är hel eller trasig, rik eller fattig. Där har vi en av de stora anledningarna till att jag tjugofem år senare är mer kär i fotbollsfamiljen än någonsin.
Och det är alltså år 2014 som man på allvar tror att man rekryterar fler tjejer till fotboll genom att erbjuda skönhetsråd och goodiebags. Jag satte kaffet i vrångstrupen när jag läste det där i morse.
Det här.
”Ladies hif”. Sällan eller aldrig har jag väl varit så nöjd med att det där hif inte står för det vackraste av HIF. Det är alltså Helsingborgs IF som presenterar en ”heldag med inspiration och fotbollsfest”. På programmet står bland annat skönhetsrådgivning.
Naturligtvis väckte det här reaktioner. Både bland vettiga män och kvinnor. Starka reaktioner. Själv visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Ett är då säkert och det är att jag på riktigt lider med alla vettiga helsingborgssupportrar som sannerligen inte fått vad de förtjänat i form av klubbledning. Jag är på riktigt rädd för Paul Myllenberg och dennes sätt att dels se på supportrar. Ingen grönvit har glömt hur han förfasades efter cupfinalen när vi levererade toppklass från läktarhåll med en inramning som Sverige sällan eller aldrig skådat tidigare. Då sa Myllenberg att ”Söderstadion är värre än Sarajevo”. Under våren har han och hans styrelse drivit igenom att Helsingborgs supportrar ska skriva på ett kontrakt för att få komma in på Olympia. Ett kontrakt i ordning och uppförande. Listan över hans tilltag kan göras lång.
Ju längre dagen gick desto mer förbannad blev jag. Besviken och irriterad över att vi inte har kommit längre. Att de som bestämmer över svensk fotboll inte förstår att de har något värdefullt och vackert i sina händer. Något som de gärna ska locka fler personer till. Men att göra det genom att erbjuda något så plastigt och äckligt så som det här konceptet får mig att koka.
Det känns nedvärderande och billigt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur Helsingborg tänkte när de lanserade detta. Var det ingen som ens tänkte säga stopp? Vad är det för bild på kvinnors fotbollsintresse man har? Snacka om att cementera den gamla unkna bilden av att män och kvinnor skulle se på fotboll på olika sätt.
Vill man få fler att gå på fotboll måste vi med gemensamma krafter fokusera på allt det positiva. Det finns en sådan uppsjö av uppslag över artiklar att skriva och reportage att göra om man bara la manken till. Både klubbar, förbund och media väljer att lyfta fel saker. Vi var över 20 000 på en match förra helgen. 20 000 män, kvinnor och barn samlades för en fantastisk lördag tillsammans i den näst högsta serien. SVT och fotbollskväll nämner det inte ens. DN skriver inte en rad om den stundande matchen fast att det redan på fredagen var nästan tjugotusen biljetter sålda. Det är här man kan göra skillnad om man verkligen vill.
Jag kokar fortfarande. Tur att jag ska få spendera fredagskvällen tillsammans med de två bästa av tjejer. Mina kexkollegor lär vara de enda som kan få mig på andra tankar.
Hallå! Det är 2014 nu. Vakna!
