#tbt Pappa

 

Pappa

 

Den här texten publicerades 3/3-2014

Det har gått ett år idag.

Mitt tyngsta år någonsin. Ett år av sorg, ett år av tomhet, ett år av ofattbar saknad.

Den 3/3 2013 dog min pappa. Han blev bara 66 år gammal. Trots att han varit sjuk länge så kom det ändå oväntat. Vi var liksom mitt uppe i allt.  Han var piggare än på länge, sexton sövda operationer på ett år hade satt sina spår men äntligen hade såret av det amputerade benet börjat läka. Det hade precis anlänt två nya familjemedlemmar i form av barnbarn 2 och 3. Han hann aldrig träffa de då fortfarande namnlösa tvillingarna.

I förra veckan fyllde hjärtegrynen ett år. Maja-Clara gick sina tio första steg på sin födelsedag. Det var steg som farfar Stickan aldrig fick se.

Du fick inte heller hålla tal för mig när jag fyllde 40. Jag vet att det var ett mål som du hade. Att kunna spatsera in på min fyrtioårsfest med din protes som du skulle få. Spatsera in och säga några ord till mig. Jag vet att du såg fram emot det. Jag såg också fram emot det.

Åh vad jag önskar att du hade fått vara där.

Det har inte gått en enda dag utan att jag tänker på dig. Numera kan jag tänka på dig utan att börja gråta. Det går däremot inte att skriva det här utan att tårarna rinner och blicken grumlas.

Jag tänker ofta på allt det där fina vi hade. Du gav mig så ofantligt mycket. Du gjorde mig till den jag är. Det smärtar så att det tog slut där den där kalla, vackra vintermorgonen. Tog slut alldeles för tidigt.

När jag kom ut till ön låg du på en ambulansbår i garaget. Du var fortfarande varm. Allt var så fruktansvärt dramatiskt. Brandkår och ambulanshelikopter. Massor av människor. Grannar som hade kämpat så hårt med första hjälpen och verkligen gjort allt för att rädda dig. Men ditt hjärta orkade inte mer.

Du fick dö i ditt älskade garage. Du var på väg hem till brorsan. Ni skulle åka dit för att träffa de små underverken. På ett sätt är jag tacksam över att du aldrig hann sätta dig i bilen med mamma. Allt hade kunnat sluta ännu värre.

Jag är stolt över den begravning du fick. Det kom över 170 personer till vår lilla föreningslokal. Jag och min bror höll i ceremonin själva. Det var det svåraste men också vackraste jag har gjort. Vi pratade om dig och ditt liv samt spelade din musik.  Jag sjöng för dig.

Istället för blommor uppmanade vi folk som ville hedra ditt minne att sätta in en slant på din älskade idrottsförenings konto.  Jag vet att du hade älskat att höra att folk bidrog med över 30 000 kronor till Munsö IF. Pengar som ska användas för att barn ska få idrotta. Det som var ditt kall. Undrar hur många fotbollsträningar och badmintonträningar du hållit i. Både för min årskull, sen för min brors men även långt efter det att våra karriärer tagit slut så fortsatte du. Allt för att barnen skulle få sporta.

Åh älskade pappa

Vad jag hade önskat att du hade fått höra att Nanne Bergstrand tagit över som tränare för Hammarby. Jag vet att du flera gånger uttryckte en dröm om just det. ”En trygg smålänning, det skulle den här klubben behöva”, minns jag att du sa. När det blev klart att han tog över kunde jag inte låta bli att tänka att det är för din skull pappa. Nu ska det väl äntligen kunna bli ordning.

Mitt liv är inte detsamma längre. Jag har inte mäktat med att ta bort ditt namn från min telefonbok. Jag kan fortfarande slå upp ”pappa mobil” i stunder där jag inte önskar något annat än att ringa dig för ett råd eller bara höra hur du mår.

En låt på radio får mig att börja gråta då viss musik är så ofantligt starkt förknippat med dig. Väcker så starka känslor.

Det är valår i år. Jag kommer att sakna att inte kunna prata politik med dig då. Vi tyckte ju så lika.

Min mamma har varit en hjältinna det här året. Jag var så orolig för henne. Hur det skulle gå. Hon har överraskat mig. Hon är stark och modig. Jag beundrar henne. Själv känner jag mig liten och svag. 2013 var ett skitår på så många sätt.

Min pappa var den bästa pappan. Hans stora rättvisepatos och kampen för de svaga har lämnat stora avtryck i mig. Hans enorma engagemang för idrottsrörelsen och för rättvisa. Han var otroligt generös. Han delade alltid med sig av det han visste och det han kunde. Jag hoppas att jag också kan vara en generös person. Jag vill verkligen det.

Ett år har gått. Minnena har inte bleknat ett dugg. Hålet i hjärtat är stort. Du fattas mig.

Tack för allt fina pappa. Jag älskar dig.