Lucka 6: Niklas Jarelind

Sportkommentator och journalist alltså. Hej Niklas.

EM kval i fotboll Kanal 5 och Kanal 9,  På bilden: Niklas Jarelind. Foto: Martin Petersson/Kanal 5 Prod. år: 2014

Foto: Martin Petersson/Kanal 5

Rakt på sak, så slipper våra läsare oroa sig för att vi bommat frågan. Vad tror du om Hammarbys sportsliga chanser kommande säsong?
I nuläget tror jag ungefär samma sak som inför 2015, det vill säga en till slut, ganska stabil plats i mitten. Med god marginal till de nedre strecken. Skillnaden bör, och SKA väl, vara att poängglappet uppåt minskar. Det ska inte vara hela 18 upp till Dif och monstruösa 28 upp till Gnaget. Ofta är Allsvenskan så pass jämn att ett fåtal poäng hit eller dit kan innebära skillnaden mellan plats 7 och 11, tex. För att sammanfatta svamlet: Hammarby kommer att vara akterseglat av de för tillfället etablerade topplagen, men förbättra resultatet jämfört med 2015.

Astrist svar, men så är det. Kan Jingblad plocka in en riktigt bra anfallare så kan det vara vad som avgör om det blir övre eller undre halvan.

Du är journalist i grunden. Hur blev du sportkommentator? Var sportjournalist högst upp på listan som liten? Eller var det mer som ”han skulle bli tandläkare men han hamnade i armén”?
Jag ÄR journalist. En kommentator är en journalist. Det är åtminstone så jag ser det. Sedan finns det många, både i och utanför branschen som hävdar att en kommentator är inne och härjar i underhållningsvärlden. Men nej, så har det aldrig varit för mig.

Jag har en Mina Vänner-bok (90-talister får googla) från 1988, där jag själv fyllt i det första uppslaget. Där svarar jag ”en ny Arne Hegerfors” på frågan om vad jag ska bli när jag blir stor. Men sedan försvann den tanken någonstans på vägen. Ett tag var jag mer sugen på att bli Tintin än Arne. Privatdetektiv/äventyrare-journalist-någonting. Sedan började jag på journalistlinjen på universitetet och ville ett tag, precis som nästan alla andra där, jobba på DN Kultur. Men på något sätt, under diverse praktik, kom jag till insikten att en tråkig arbetsdag som sportjournalist ändå alltid är en ganska rolig dag. Och man vill ju ha roligt på jobbet. Så när det väl var dags för den långa praktikperioden så sökte jag mig till Radiosporten, DN:s sportavdelning och som tredjealternativ SVT Sport. Det där med TV var verkligen ingenting som lockade just då. Men DN ville inte ha någon praktikant den terminen, min kamrat Martin fick Radiosporten-platsen och jag fick nöja mig med SVT.

Därifrån halkade jag på ett och annat bananskal in på kommentering på Eurosport. Och därifrån till den då nystartade TV-kanalen SPORT-Expressen, en kanal som senare köptes av TV4 och döptes om till TV4 Sport. Mig fick de på köpet.

Så tja, det går ju att se på lite olika sätt. Mitt barnjag hade ett tydligt uttalat mål. Mitt vuxenjag har aldrig sökt en tjänst som kommentator. Eller ens sökt ett jobb över huvud taget, egentligen. Men här sitter jag.

Och om du hade följt journalistvägen. Var tror du att du hade hamnat då? Om man följer dig på twitter så kan man lätt dra slutsatsen att du brinner mycket för samhälleliga frågor?
Som sagt ovan så anser jag att jag har följt journalistvägen. Men om jag INTE hade gjort det så hade jag nog suttit och skrivit litteraturvetaruppsatser på ett dammigt kontor på Frescati. Eller möjligen blivit gymnasielärare. Eller så hade jag fullföljt min barndoms lastbilschauffördröm. Det verkar, eller verkade i alla fall , så skönt att bara rulla omkring och lyssna på musik jättehögt och ta rast när och var man vill.

Det där med att brinna för samhälleliga frågor har jag så svårt att ta ställning till. Men det gör jag kanske. Jag resonerar inte så. Jag tycker bara man ska hjälpa folk som behöver hjälp, det är så självklart. Men samtidigt är jag lat och kanske lite för nöjd med min egen tillvaro för att verkligen göra något. Jag hade kunnat ta tjänstledigt och åka någonstans och bygga brunnar. Eller utbilda mig inom sjukvården och hänga på Läkare Utan Gränser. Men det gör jag inte. Jag skänker lite pengar till några organisationer månadsvis, köper mat till de hemlösa i mitt kvarter med jämna mellanrum, ger bort kläder jag inte använder till de som sitter och fryser så här års. Det är liksom minsta möjliga. Jämfört med några av mina närmare vänner, som jobbar för UD och FN i krigszoner, så gör jag ingenting, bara glider runt i den här, trots allt banala, fotbollsbubblan. De är latenta ångesthärdar, dessa tankar.

På tal om twitter där du bland annat tagit ställning mot rasismen, men också uppmärksammat omotiverat polisvåld i samband med fotbollsmatcher. Hur mycket kan och får du säga i sociala medier för din arbetsgivare? Och hur reagerar dina följare när du skriver om annat än renodlad fotboll?
Numera är jag min egen arbetsgivare, om man ska definiera det lite strängare. Men min nuvarande huvudsakliga uppdragsgivare, Discovery Networks Sweden, har hittills aldrig lagt sig i vad jag skrivit på sociala medier eller vad jag sagt i intervjuer. Det kan å andra sidan bero på min egen selektiva återhållsamhet. (Eller ”feghet”, på svenska.)

Men det är klart att jag fått kommentarer från kollegor och enstaka gång från tidigare chef när jag gett mig in i annat än offsidefällor och spelsystem, men det handlar mest om kollegial retsamhet. Det är så jag uppfattat det, hur som helst. ”Har du ACAB-tröjan på dig idag?”, och dylikt. Harmlöst, om än efemärt tröttsamt.

De som följer mig på twitter reagerar sällan särskilt kraftfullt. Att vara mot rasism och sexism är näppeligen ett ställningstagande, det är bara att inte vara själsligt förkrympt. Det är en ren ickefråga. Eller borde i alla fall vara det.

Mest ont blod verkar jag snarare väcka jag när skickar en gliring i riktning Arsenal eller Liverpool. Det finns många ömma anglofiltår, tydligen.

För snart ett och ett halvt år sedan lämnade du TV4 för Discovery. I dag är du förste kommentator för EM- och VM-kvalmatcher. Hur var den övergången? Är du nöjd där du är i dag?
Jag saknar verkligen Superettan och Serie A, men jag ångrar absolut inte bytet.

Det är klart att jag är nöjd. Jag var nöjd på TV4 också. Att så pass många människor tittar på så pass mycket fotboll att det i förlängningen utgör ett heltidsjobb för några oerhört lyckligt lottade personer att åka omkring och berätta, i tal, skrift och bild, om denna fotboll gör mig så fenomenalt tacksam, på daglig basis. Det är en sann ynnest.

Du blev ett tag synonym med att vara den ende journalisten som verkligen verkade gilla Superettan. Saknar du att kommentera den? Följer du den fortfarande?
Jag följer den, men inte med samma kvantitet som tidigare. Jag jobbar på helgerna, så det går inte att se alla matcher. Dessutom har Allsvenskan fått inkräkta lite på Superettantiden, efter att jag bytt arbetsplats.

Men som jag saknar den. Arenorna, supportrarna, kaffekokaroriginalen … Superettan är som en kram och en lavett på samma gång. Som en naturgrästackling och dröjande varmkorvsos i kläderna. Som en nytömd bajamaja i festivalvimlet, som en enda lång bussresa med ekande skallben ihop med de enda människor du behöver.

Okej, jag svävade iväg lite nu. Men ni fattar.

Det klingar rätt glassigt med ”sportkommentator” men hur ser verkligheten ut bakom titeln?
Jag skulle kunna beklaga mig över en del hutlöst tidiga mornar, stressiga mellanlandningar, dagar när samma påse chips får utgöra både lunch och middag, att det inte alltid finns mjölk till det ljumma kaffet, att man måste ställa upp på bild, ha stela kläder, att folk tror sig känna en, att teknik strular, att man tvingas sitta ner på vissa arenor, att det är ett rent helvete att jaga taxi mitt i natten efter sena matcher i okända städer, att man får lunginflammation i Falkenberg och att man måste sitta inomhus på Ullevål, att folk inte snackar ett ord engelska i Minsk och att det känns som att vara med i en Kafka-roman varje gång man ska jobba med en PSG-match.

Men alltså. Nej. Det ÄR ju rätt glassigt. Nästan jämt. Ingen stämpelklocka, hyfsat stor artistisk frihet och gratis slipsar med jämna mellanrum.

Det ryktas om att du avskyr värme men förutom 40-gradig lufttemperatur under sändning  – vad är svårast i ditt jobb?
40?! En gång i Abu Dhabi. Satt i linne och uppkavlade kostymbyxor och led mig igenom 2×45. Jag drar bekvämlighetsgränsen vid 22. Om det inte är soligt. Då går gränsen vid 18.

Men utöver det … hm. Alla balansgångar. Just nu, när jag kommenterar landslaget, så handlar balansgången om när det är ”vi” och inte. Jag intar gärna en svensk synvinkel på situationer i matchen, men vill inte vara hejaklack. En del tittare tycker att jag ska vara mer partisk, andra inte. Balansgång.

För att ta ett annat exempel: när jag kommenterade Superettan såg jag i princip varenda Hammarby-match. Således kunde jag mer om Hammarby än om exempelvis Värnamo. Då gällde balansgången att INTE se matchen ur grönvit synvinkel, att bita sig i tungan och hålla inne med för matchen mindre relevanta tillbakablickar eller trivialiteter, för att få jämvikt. Eller något så basalt som att se Värnamos anfallsspel istället för Hammarbys försvarsspel i ett givet ögonblick. Lite tvärtemot vad jag brottas med nu alltså. Kanske tänker ingen som tittar på sånt här, men det är just då det är bra, intalar jag mig.

Jobbigaste felsägningen hittills i sändning?
Jag har faktiskt ingen som jag erinrar mig direkt. Fel namn säger man någon gång ibland, men det är sånt som händer utan större dramatik. Jag sa ”mina damer och hundar” en gång när jag skulle säga ”mina damer och herrar” samtidigt som det dök upp en hund i bild. Det hade säkert vissa roligt åt, men det var ju inte så farligt. Jag kallade en kollega för fel namn vid en överlämning en gång, det var en smula pinsamt för mig, men knappast något som satte sig i folks medvetande. Det är möjligt att jag utbrustit något ytterst graverande, men det har jag förträngt i så fall.

Kan du beskriva känslan av att kommentera Sverige-Danmark? Drygt 1,5 miljon såg matchen på TV. En sanslös siffra.
Mjo, sedan var det väl över 2 miljoner som såg returen från Köpenhamn. Men det där är så svårgripbart. Jag reflekterar sällan över tittarsiffror på det sättet. Det är nog så att jag snarare är medveten om när det är väldigt få som tittar, att jag kan kosta på mig att vara lite nördigare och personligare då.

Hur såg din mejllåda ut dagen efter? Hör folk av sig? Vilken typ av mejl dominerar?
Just den dagen var den rätt tom. Det är enklare via twitter. Och där var det väl en del magsura kommentarer om att jag inte skulle låta så förbannat glad, för det blir ändå tre raka torsk i EM och sedan slutar Zlatan och då kan vi lägga ner landslaget. Ungefär så. Sedan finns det undantagslöst någon som skriver med enbart versaler och vill berätta hur urbota usel Zlatan är på att spela fotboll.

Jag får faktiskt märkbart mindre respons nu än tidigare och det är också delvis därför jag saknar Superettan och Serie A. Folk BRYR sig, på ett helt annat sätt. Fler kollar såklart på landslaget än på Gais-Jönköping eller Torino-Sampdoria, men de som kollar då är insatta, involverade och känslomässigt investerade på ett helt annat sätt. De påverkas av hur det går, deras vardag reflekteras i tabellen. Det blir enklare för mig att anstränga mig mer då, tror jag. Ångesten motiverar och inspirerar, haha.

Blir du någonsin starstrucked eller är du för luttrad?
Jag har nog inte riktigt den ådran i mig. Det kan slå mig i efterhand ibland, att jag stått och pratat med någon jag sett upp till som ung. Men det händer mer när jag så att säga inte har jobbkostymen på mig, när jag bara är Niklas. Men jag skulle nog kategorisera det mer som vanlig blygsel än starstruck. Men visst, det var mycket luft i lungorna när jag fick intervjua Beckenbauer på stapplig skoltyska. Och det märktes på något sätt när Maradona satt tre meter ifrån mig på ovan nämnda match i Abu Dhabi (eller så var det bara solsting). Och jag blev nog en aning för närgången när Del Piero strosade förbi en gång, det får erkännas … men det är ändå lite för nära mitt arbete, på något sätt. Jag blir mer knäsvag när Bodil Malmsten befinner sig i samma lokal än när Zlatan Ibrahimovic gör det.

Sist, men störst. Thåström. Du reser land och rike runt för hans konserter. Hur är livet med Thåström? Vem är han för dig egentligen?
Och andra länder. Eller i alla fall Norge, Danmark och Tyskland … Thåström är en av mitt livs två stora kärlekar. Jag älskar karln. Förbehållslöst.