Lucka 7: Flykten till Bajenland

andreasabdu
Den här texten är skriven av Andreas Bjunér. Andreas, bajare och eldsjäl, har under året arbetat mycket med att få nyanlända människor till vår borg. Här är en gripande historia om Abdullahi och dennes resa från Somalia till läktarplats. 

Augusti 2007. Situationen i Somalias huvudstad Mogadishu börjar bli allt mer ohållbar. Inbördeskriget i landet har förvärrats och skördat många civila offer. I huvudstaden är öppna gatustrider på väg att bli vardagsmat. Nioårige Abdullahi och hans familj ser inte längre någon annan utväg. De flyr sitt älskade hem och lämnar Somalia bakom sig.

Oktober 2015. Efter tre raka segrar ligger Hammarby under med 0-2 hemma mot Helsingborg när Birkir Már Sævarsson för in bollen på Helsingborgs planhalva. Efter ett dubbelt väggspel, först med Jan Gunnar Solli och därefter med Fredrik Torsteinbø, skickar han in bollen i mål. 17-årige Abdullahi viftar frenetiskt med sin grönvita halsduk samtidigt som han vrålar ut sin glädje.

Den 28 april 1998 föds Abdullahi i den lilla byn Cabuud Waaq, nästan 50 mil från huvudstaden Mogadishu, dit familjen kort därefter flyttar. Här växer han upp tillsammans med mamma, pappa och sex bröder samt en lillasyster. En stor familj med svenska mått mätt, men en ganska typisk Svensson-familj i Somalia. I landet råder stor fattigdom, men Abdullahis och hans familj hör till de mer välbärgade. Pappa jobbar för regeringen och mamma driver en liten matbutik, dit Abdullahi ibland får följa med. Huset de bor i har fem rum och är omringat av galler. Om han inte följer med till mammas butik brukar Abdullahi spela fotboll med sina syskon och kompisar. Åtminstone fram tills att han sju år gammal börjar skolan, som ligger tjugo minuters bussresa från familjehemmet.

Men i det som kanske låter som en ganska vanlig uppväxt finns en mörk baksida. Sedan 1991 har våld och laglöshet präglat landet som skakas av ett inbördeskrig. För Abdullahi innebär det att ständigt vara rädd. Våldet och eldstriderna är en del av vardagen i Mogadishu – med andra ord allt annat än en trygg plats för en liten pojke att växa upp i.

Med döden ständigt smygande runt hörnet får familjen till slut nog. Det är augusti 2007 när Abdullahis föräldrar bestämmer sig för att familjen måste fly till grannlandet Etiopien. Men Abdullahis pappa stannar kvar. Situationen i Etiopien är tuff och genom att stanna kan han skicka pengar till familjen när de är på plats.

abduskola
Abdus skola i Mogadishu

Resten av familjen får plats på en av de fullpackade bussar som gör den livsfarliga resan genom landet. När de lämnar Mogadishu vet Abdullahi inte om han någonsin kommer att få se sin pappa igen. Bussresan går på dåliga, ibland nästan obefintliga vägar och tar elva timmar. Via gränsstaden Jijiga i östra Etiopien lyckas de ta sig över gränsen och vidare till huvudstaden Addis Abeba, där många andra somaliska flyktingar befinner sig. Tre månader efter att Abdullahi och hans familj lämnat den somaliska huvudstaden bakom sig attackeras den av islamistiska rebeller. På bara någon vecka flyr runt 200 000 människor staden.

I Etiopien är situationen för flyktingarna katastrofal. De överfulla flyktinglägren växer för varje dag och förnödenheterna räcker inte till. För Abdullahi och hans familj är det bättre. Tack vare de pengar som pappa jobbar ihop och skickar över kan resten av familjen undvika lägren och bo i ett hus. Men frågan finns där hela tiden: Hur länge till kan vi leva så här? När måste vi fly igen?

Fyra år senare, 2011, flyr också pappa Mogadishu innan han i den etiopiska huvudstaden återförenas med sin familj.  Det dröjer inte lång tid innan de börjar lägga upp planerna för framtiden. Abdullahis äldsta bror bor sedan tolv år tillbaka i Storbritannien, men i Sverige finns hans moster. Hon har bott i landet under lång tid och talar sig varm om det.
Den 3:e december 2012 landar en 14-årig Abdullahi på svensk mark för första gången i sitt liv. Tillsammans med sina föräldrar, tre av bröderna och sin syster går de av planet på Arlanda. Två av Abdullahis bröder är inte med på resan, på grund av att de är över 18 år har de fått avslag. Ett par år senare ska de via de livsfarliga båtarna över Medelhavet ta sig in i Europa. En av dem bor i dag i Norge, den andra i Finland, och det går inte en dag utan att Abdullahi tänker på dem.
När Abdullahi kliver ut från Arlanda får han en chock. Aldrig tidigare har han sett snö och aldrig tidigare har han upplevt en liknande kyla. Till råga på allt är det kolsvart trots att det är dagtid. Termometern står på 15 minusgrader i Stockholm och Abdullahi som är tunt klädd känner den isande kylan ända in i skelettet. Han utforskar snön med sina fingrar och kan inte motstå att smaka på den.

abdu1
Fotot är taget bara några dagar efter att Abdullahi kom till Sverige

Den första tiden i Sverige är tuff. Glädjen och lättnaden över att vara på trygg mark finns såklart där. Men saknaden av sina bröder i kombination med mörkret och kylan samtidigt som han inte fattar ett ord av språket gör honom deppig.

Ett år senare vänder det. Vid en skoltävling i löpning springer Abdullahi överraskande in på andra plats, han som aldrig tränat löpning i hela sitt liv slår plötsligt några friidrottare. Abdullahis lärare Ann-Sofie blir eld och lågor. Hon ringer till Hammarby Friidrott och tipsar om sin talang.
En tidig höstmorgon kort därefter ringer Abdullahis väckarklocka. Klockan sex ska han vara på Enskede IP och genomföra sin första träning. När han kommer fram är det helt tyst och mörkt. Han ser inte en enda människa. Stressad ringer han till Hammarbys tränare som han fått numret till. Han möts av en yrvaken röst.
– Träningen är inte nu, vi börjar klockan sex i kväll!
Trots den jobbiga starten återvänder Abdullahi senare samma dag. Han kommer snabbt in i gruppen, får nya vänner och ett sammanhang. Hammarby och löpningen blir vändningen för Abdullahi.

I februari i år, efter lite mer än ett års träning, ställer han upp i junior-SM i Göteborg och springer i mål på tiden 4:18.54 på 1 500 meter. En tid som just nu är det här årets tionde snabbaste bland alla landets 17-åringar. Fyra månader senare gör han landets 19:e snabbaste tid på 800 meter. Samtidigt har han sedan en tid tillbaka börjat följa Hammarbys matcher i fotbollsallsvenskan och när han ser ett erbjudande om att tillsammans med andra nyanlända få gå gratis på klubbens match mot Helsingborg nappar han direkt.

Den 18:e oktober intar Abdullahi för första gången i sitt liv Nya Söderstadion och han älskar varenda sekund. Att Hammarby förlorar matchen med 1-4 spelar inte så stor roll. En vecka senare är han tillbaka på läktarna för att även se årets sista hemmamatch, den mot Malmö FF. Abdullahi har hittat hem.

Epilog: I höst börjar Abdullahi på friidrottsgymnasiet i Malmö, men kärleken till Hammarby består. Hans stora dröm är att bli Sveriges snabbaste man på 800 och 1 500 meter och att springa hem ett SM-guld till Hammarby.

Fotnot: I början av 2015 var Somalia det land med fjärde flest flyktingar i världen. Totalt 1,2 miljoner människor är på flykt utanför landets gränser. Räknas även de inom Somalia med, de så kallade interna flyktingarna, blir den totala summan 2,2 miljoner människor.