#tbt Malmö Away

#tbt till den 17 mars 2014 när jag skakade av ilska över polisens övervåld i samband med cupmatchen mot Malmö, och över att medierna rakt av publicerade polisens pressmeddelande.

malmoe1

4.45 ringde klockan i lördagsmorse. Som ett vårtecken. Halvt sovande tog jag mig i väg till Gullmars och många gånger man har kommit upp på busstorget galet tidiga morgnar och undrat om man tagit rätt beslut att åka miljoner timmar i buss och allt vad det innebär för kommande arbetsvecka.

Nu fanns inte den tanken alls i mitt huvud, utan jag kände bara, typ – äntligen!

Det blev en märklig resa. Härlig på flera sätt, med grymma människor på bussen, fin stund på torget i Malmö – hann med en falafel faktiskt, schysst marsch till arenan. Och jag gillade den, arenan. Vi fyllde upp vår del och det var bra drag.

Malmo2

Men tyvärr är det så här två dagar senare hemska minnesbilder som inte vill försvinna ur mitt huvud. Bilder av Malmöpolisens brutala övervåld. De tappade det helt. HELT. Scenerna som utspelade sig bakom läktaren, när poliserna stängde in alla är krigsscener där kravallutrustad polis slår blint omkring sig. De taggade till genom att dunka batongerna i marken och sedan gå till attack. Mot personer som stod stilla mot en vägg, när de ligger fortsätter de att slå. Det är som att efter en viss punkt är vi inte längre människor för dem.

Och vi är maktlösa. Under tiden det händer. Och efter.

Jag går själv upp på läktaren igen när det är som värst, för att ta skydd. Där står jag och ser alltihop. Och jag är rädd. Rädd att någon ska dö. På riktigt. Poliserna var galna. GALNA.

IMG_5969            Malmo3

Efter ett tag kommer ett gäng snutar uppspringande på läktaren där vi som tagit skydd står. De ber oss gå, skriker åt oss att gå. Framför mig går en ung kille som enligt poliserna inte går tillräckligt fort. Så helt plötsligt puttar en stor maskerad polis honom i marken och vi är många som utbrister typ ”va fan gör du!?”.

En av snutarna vänder sig om och säger åt mig att hålla käften, tar ett fast grepp om mitt hår, trycker huvudet först framåt, sen bakåt och lyfter mig sedan i håret. Jag är liksom 159 cm lång, så förutom att det gör ont, brinner i skallen, så blir jag jätterädd. Inser att jag är helt maktlös i hans grepp.

I två dagar har jag nu haft ont i nacken, men det blir bättre och bättre så det är säkert inget allvarligt. MEN varje gång smärtan kommer så spelas scenerna upp. Inte just det som hände mig, men allt omkring. Poliser som slår urskillningslöst omkring sig.

På bussen läser jag polisens pressmeddelande som var ett jävla skämt. I jag-form förklarar något polisbefäl vad han anser har hänt.

Och vår version kommer aldrig att komma ut och tas på allvar.

Men, trots detta. Tack alla underbara vänner och bekanta för en fantastisk resa. Som jag längtar nu efter att säsongen drar igång på allvar.

Malmo4

Hej då..