#tbt På min himmel kommer du aldrig att flyga

PÅ MIN HIMMEL KOMMER DU ALDRIG ATT FLYGA

Jag är ett solkigt barn. Mår bäst i stök, kaos, hjärta, tradition, skavanker, passion och ostruktur. Mår bäst på en rökfylld läktare till sista droppen fylld med sånger, hopp, kärlek och gemenskap.

I går dog jag lite. I dag är jag också en smula död. Kan inte göra mig av med upplevelsen från gårdagens tillställning.

Min pappa var här. Hennes morfar. Min hjälte. Han, som jag i smyg lärde mig tekniska och taktiska termer av i allt från fotboll till handboll till längdskidåkning till gud vet vad. Han, som satt klistrad framför den tjocka teven timtals och högljutt kommenterade det som utspelade sig på rutan. Han spelade handboll på rätt hög nivå långt bak i tiden. Fotboll också tror jag. Men framförallt var han en högsta rangensexpertkommentator och med det villkorslösa engagemanget endast en fanatiker kan uppbringa. Jag, var väl inte särskilt intresserad just där och då men har senare i livet insett att mycket av mitt intresse ändå har sitt ursprung från pappas utlåtanden och omdömen.

Han bor i Örebro och i går hade jag bjudit hit honom. Det föll sig så att datumet passade, och där var en träningsmatch mot Paris.

De som känner mig vet att jag är en högst levande människa. Och med det menar jag att jag gillar att känna livet. Gillar när det stormar. När livet är i sitt esse och luften når huden och regnet blöter håret. Att känna livet.

Därför älskar jag allt det vår supporterkultur är på läktarna. För där är livet i sin origo och allt annat är oväsentligt. Därför älskar jag doften av bengalrök och ljudet av trummor. Därför älskar jag ett skitigt räcke och att titta upp mot våra ultrasgrupper som agerar i passion och kreativitet. Därför älskade jag min plats på Söderstadion. Därför kan jag komma att älska min plats på sektion 7 eftersom där är jag mitt i det jag till stor del lever för. Därför kan jag komma att älska vår nya arena. Jag är övertygad om att det tunga och ärofyllda bagage vi bär på från det som fanns på läktarna på Söderstadion till viss del kan överföras till vår nya plats. Utan tvekan kommer vi omsorgsfullt att packa upp det bagaget och flytta över det som flyttas över går.

Vi äger Nya Söderstadion redan i dag. Vi ska bara fila lite på livet där inne.

Mot Den Moderna Fotbollen, har ekat mellan husen länge. Jag har själv vrålat orden till leda utan att för den sakens skull förakta det faktum att vi måste kliva in på en ny arena. Jobbigt, såklart. Nödvändigt, troligtvis. I går fick jag däremot det konkreta svaret på vad innebörden i mina egna ord är som avser hatet mot den moderna fotbollen. Jag skämdes ända in i märgen. Jag skämdes för mig själv. För min pappa. För mitt barn. Ville sjunka genom jorden och samtidigt ropa:

”Det här är vad vi menar! Det här är vad vi menat hela tiden!”

För där var död, och inget annat än död. Där fanns diverse chorizokorvar men ingen sång. Där fanns maskeradklädda vuxna människor men ingen glädje. Där fanns folk med både Paris- och Bajenhalsdukar men inget hjärta. Där fanns 23000 i publik men utan passion. Där fanns OLW:s popcornskålar men utanstolthet. Där fanns ett event, men utan Bajen. Där fanns egentligen just ingenting. Eller jo, där fanns den moderna fotbollen. Och tystnad på läktarna.

Vi vandrade hem genom den kyliga natten. Från Nya Söderstadion mot Årsta. Jag, mitt barn, min pappa. Lika tysta som läktarna.

Jag kommer aldrig mer självmant att bevittna ett liknande jippo. Ur ett empiriskt perspektiv var det viktigt för mig att ha varit där, en gång. Men aldrig mer. Jag kommer för alltid att förakta en liknande tillställning. För mig är Bajen livet och sången. Glädjen och passionen.  Oavsett om det är på en hemmamatch på Nya Söderstadion eller i en buss med kondens på rutorna och en trubadur längst bak i bussen. Passionen.

– du moderna fotboll. På min himmel kommer du aldrig att flyga.

beng