#tbt Sången som inte fanns

21 nov 2011

Snurrar förbi Sabis på vägen hem. Springer, som vanligt. Jag är sån. Fötterna rusar. Jag rusar inte.

Intill rulltrappen står en man. En knagglig man. Skör och vit. Silvrigt vattenkammat hår och uppenbara svårigheter att gå. Jag går fram och frågar om han behöver hjälp. Det gör han. Såklart han gör. Han tittar på mig med stora glansiga ögon. Isblå med flera olika nyanser av liv. Lager av liv. Det är mäktigt att se in i en gammal människas ögon. Hela jag hajar till och blir lite mer levande, lite mer verklig.

Jag hämtar hans rödgrå rullator som står vid papperskorgen. Löser upp en broms och rullar sakta rullatorn fram till mannen. Vi fäster en sliten svart tygpåse med en liter mjölk i, och något mer, på krokarna på sidan av rullatorn. Tillsammans med påsen kämpar vi. En hand är ljus och rynkfri med en stor bronsring på ett av fem fingrar. Den andra är skrynklig och rosa utan andra ringar än livsringar. Den äldre fortsätter att titta på mig. Iakttar nyfiket.

Du är en medmänniska, säger han med mjuk stämma.
Ja, det är jag nog, svarar jag osäkert. Jag tycker om människor.

Vi pratar vidare. Om medmänsklighet och mjölk. Om pannkakor också. Vi blir ett.

Glömmer att jag ska handla, och följer sakta mannens steg hemåt. Han bor lite längre bort än jag, och han heter Reidar. Norskt namn men han har inte bott i Norge. Jag berättar att jag bott i Norge, på en liten ö som ingen känner till. Reidar känner till ön. Jag berättar att jag ibland tar hand om min granne, Sture, som är 92. Reidar stannar upp, tittar varsamt och lite lurigt på mig:

Jag är också 92 och det här mötet är det mest märkliga och unika som hänt mig på många år. Som en dröm är det, säger Reidar.
Som en dröm kan det vara, svarar jag ärligt.

Jag säger att han inte ser ut som 92. Att han är lyckligt lottad som hör och ser. Att vi kan stå här och småprata, vi som inte kan sluta prata. Vi pratar magsår, ensamhet, stress, om att jag och Cecilia ska komma förbi honom och fika. Han sjunger en sång för mig. Han är inte bra på att sjunga, så han viskar mest. Det är torrt ute också, säger han, det påverkar rösten. Jag kommer inte ihåg texten nu efteråt. Inte han heller när han sjunger. Det gör inget.

Jag vinkar från trappavsatsen, på väg in i min port. Ser Rediar vars ögon gnistrar som den mest levande själs ögon kan göra. Så mycket liv. Så mycket kärlek. Finns inget större än kärleken och mötet.

Jag är såld.

IMG_1591