#tbt Vi skänker Skåne till Danmark

VI SKÄNKER SKÅNE TILL DANMARK

bild(10)

Vill skriva om Malmö borta men har knappt ork. Resan sänkte mig, på flera sätt. Många intryck, stora känslor, lite sömn. Så mycket skit att fokusera på så att allt det fina fallit i skymundan.

För där var stunder av fint. Visst var det fint. Sju eller åtta bussar rullade från Gullmars för en endagstripp till staden där man inte förstår vad de vill ha sagt. Ett gäng tog flyget, ett annat tåget. För att stötta laget. De mest skeva sångerna sjöngs på bussen och där var den där bortareseglädjen som inte går att finna någon annanstans. De usla skämten, galenskapen, skratten. Där var bärbara högtalare, skitiga sneakers och ett liv med mening.

Där var vi, partiklar av Hammarby.

Där var matpaus i Jönköping, kreativt gitarrspelande i bussen, svettångor som andades rutorna immiga. Där var juggechaffisen som bjöd på hemmagjorda kakor och någon enstaka punktering längs färden. Livet på vägarna är unikt för att där finns alltid det väldigt förutsägbara men också det väldigt oförutsägbara. Det vi alltid vet med säkerhet är att vi är omringade av värme och gemenskap i grönvit tappning. Det vi vet är att ingen blir lämnad eller ställd åt sidan. Det vi vet, är det vi har.

Vi byggde ett grönvitt torg i Malmö stad och tågade mot arenan. Vi fyllde en läktare med grönvit sång och pekade finger åt Malmö. Som sig bör.

Det som hände sedan har ni redan sett på film och läst om. Ni har sett Malmöpolisen som fick hybris och som återigen fick tillfälle att bevisa sin ointelligens. Batongslag och sparkar på liggande människor, barn i pepparsprayångor och skenande hästar och piketbilar in i folksamlingar. Ni har sett en polisiär kår som totalt tappat förnuft, medmänsklighet och tro på sin egentliga uppgift och som helt saknar kompetent underlag för att utföra den.

Och jag ser de sedvanliga kommentarerna från folk som lägger över skulden på kollektivet ”supportrarna” men som inte förstår att det här inte handlar om kollektivet ”supportrarna”. Det handlar knappt om supportrarna längre. Det handlar om människor som kommer till skada när vettet passerar hjälmnummer och visir. När uniformer sätter sig över andra individer. När fördomar går före strategi. När dialog ersätts med offensiv våldstaktik som endast föder ännu mer frustration och sviktande förtroende från supporter- och läktarhåll. När någon eller några mist sin självaktning och går till attack för att försvara den.

När fegheten visar sig i sin fulaste skepnad.

Oavsett vad ett urval enskilda individer gör, såväl på läktare som i andra delar av samhället, så försvarar det aldrig polisens oproportionerliga våld och regelvidriga maktmissbruk. Och, som svensk medborgare, har jag rätt att ställa krav på poliskåren. Jag har rätt att ställa krav på den kår som jag förväntas uppfostra mitt barn till att söka skydd och hjälp hos. Som jag förväntas att leverera en bild av som inte rimmar med det jag själv, och många med mig, upplever stämmer. Jag kan inte längre försvara eller förklara denna kårs ageranden och beteendemönster.

Den står inte för den aspekt av trygghet jag vill ge mitt barn. Den trygghet hon i alla år upplevt på Söderstadion, i bussar, i marscher, bland Hammarbyvänner. I, och med, Hammarby.

Och vi reste hem igen. De där milen.