Lucka 16: Gvano

bajen

När jag var 23 år fanns det bara en väg att gå och den ledde precis som alla andra vägar till Rom. Jag flyttade ner, pluggade italienska och en stor del av det beslutet var grundat på den italienska supporterkulturen jag blivit kär i. I Ultra Boys, som var och är den gruppering jag stödjer Bajen igenom, om man kan uttrycka sig så var det antingen Italien eller egentligen PSG som var de stora influenserna. PSG föll mig inte riktigt i smaken av någon anledning och vad jag gillade så mycket med Italien var svårt att själv sätta fingret på.

Bara en banderolls typsnitt kunde få mig att le eller en ful hängflagga med felaktig engelska var mäktigare än en trestegskoreografi från Tyskland. Och så är det fortfarande.

I år slog Hammarby publikrekord i Allsvenskan, ett rekord jag fnös åt. Samtidigt spelar laget jag följde och fascinerades av så mycket där nere i Rom just nu inför mer eller mindre tomma läktare medan jag skriver detta och det gör mig bedrövad.

För en kultur som hade byggts upp i årtionden i Italien släcktes snabbare än en bengal tänds.

Efter att polismannen Filippo Raciti mördats i februari 2007 har Italien jobbat för att få bort våldet från fotbollen. Personliga biljetter där du behöver uppvisa ditt pass/id-kort både vid köp av biljetter och vid inträde på stadion infördes. Köpandet av biljetter blev mer problematiskt, spontanbesöken och således även publiksiffrorna minskade utan att egentligen något skilde sig från tidigare.

Bara knappt två år senare skedde nästa dödsfall som chockade den italienska fotbollen när den 26 år gamle Laziosupportern Gabriele Sandri mördades av en polis. Efter detta kom således nästa slag paradoxalt nog mot just supportrarna. Nu var det inte möjligt att resa på bortamatcher eller inneha säsongskort utan att teckna ett såkallat Tessera del tifoso som introducerades inför säsongen 2010/2011. Ett kort som var omöjligt att skaffa om du exempelvis var tidigare straffad. Mer byråkrati ledde till att publikantalet återigen sjönk och denna gång drastiskt. Lazios säsongskortsförsäljning minskade exempelvis från 27600 till 12500.

Våldet minskade, men själen försvann till stor del. Arenorna gick från sprudlande uppvisningar av supporterkonst till kala, gråa och ekande tysta. Mantrat för de bestämmande kunde liknas med att det ej går att starta bråk i ett tomt rum.

Nu fem år senare är nästa del av Operation: förstöra läktarkulturen inlett. Båda Romlagens curvor, eller klackläktare som man kanske fult kan översätta det till byggdes nämligen om inför säsongen så koreografier är svåra att genomföra. Dessutom infördes numrerade platser och böter utfärdades om någon ej stod på biljettens angivna plats. När folk protesterade mot detta utanför arenan blev straffet flera års avstängning med anmälningsplikt.

full

tom

Maj 2015 kontra november 2015.

När jag var ung och naiv trodde jag att Italien, det skulle minsann aldrig bli som England. Det är det inte än heller, men det är på god väg. Det räckte med ett fåtal incidenter och fel personer på makthavande positioner så var kulturen förstörd, om inte för alltid så för en lång tid framåt.

Vår supporterkultur har kommit väldigt långt sedan jag blickade söderut. De stora lagen i Sverige gör otroliga koreografier, eldningar och fotbollen är verkligen stekhet på alla sätt. Budskapsbanderollerna har, om än av varierande kvalitet fått ett uppsving och kanske är det så att kids runt om i Europa kollar på Sverige när de ser en flagga eller ett banderolltypsnitt och ler likt jag gjorde?

Men precis som i Italien kan vi inte ta något för givet. Lika långsamt som vi byggt upp en av Europas kanske för närvarande bästa läktarkulturer, lika snabbt kan den försvinna.

Kanske ska vi vara glada över publikrekordet för vem vet hur det ser ut imorgon?

/Gvano