Lucka 21: Melinda – Saga Jonssons julafton

Det var en gång en jul för inte så länge sedan, då man ännu inte kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna under dagtid. På den här tiden var det en skam att vara fattig, så trashankar och avsigkomna stackare behövde hålla sig borta ur folks åsyn, såvida man inte kom ifrån Rumänien. När den här julen som sagan handlar om närmade sig blev det som vanligt ett bakande och internetshoppande, ett fejande och putsande, ett minglande och köpande, ett instagrammande och paketerande och ett vansinnigt uppsving i affärsverksamheten som gjorde att de rika knösarna till affärsmän blev ännu rikare och de fattiga satarna till kunder ännu fattigare.

På en utav de finare salongerna i landets huvudstad stod Saga Jonsson och sorterade jackor, kappor, gåbortgåvor och goodiebags. Saga Jonsson var fjorton år och gick i högstadiet, men just nu stod hon som sagt i garderoben och välkomnande tog emot gåvor till festvärdarna vid 18-tiden och sade adjö till gästerna med en julpåse sponsrade gåvor efter midnatt. Så här dagarna före jul anställde eventföretag skolungdomar till att arbeta hela kvällarna, eftersom att man på så vis kunde minimera lönekostnaderna. Nu tycker ni kanske synd om Saga Jonsson för att hon fick stå där hela kvällarna och vara trevlig. Då ska jag tala om för er att egentligen var det ingen synd om Saga Jonsson inte. Hon kom från ett välbärgat hem, hennes pappa hade ett stort inkassoföretag och blev dagligen allt förmögnare på att folk inte betalade räkningar i tid. Men Saga Jonsson tyckte i alla fall det var roligt att tjäna lite pengar själv. Medan Saga Jonsson stod och hängde in en minkpäls från körsnär Ivan Petersson, som så sakteliga gled av galgen rätt ner på golvet i en blöt pöl tänkte hon på Karl-Bertil Jonsson. Karl-Bertil Jonsson var Sagas idol, för det här var på den tiden då en fjortonårings idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av kroppsfixerad natur. Hjältemod, Årstakexen, solidaritet, naturliga feminister som gudfruktigt höjde nävarna och rösten för en rättvis sak, sunda kroppsideal, jämlika lattefarsor att hjälpa över bäckar och åar, Bajen, vördnad för den rättmätiga revolutionen och halstrad tofu till middag – se där några av de företeelser som för Saga Jonsson framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås den laglösa rättvisans princip: att ta från de rika och ge till de fattiga.

Klockan två på morgonen krossade Saga Jonsson med en lättnadens suck den sista i wellpapp inslagna munblåsta karaffen olivolja mot Grand Hotels betonggolv och begav sig hem genom de tomma gatorna. Hennes steg ekade mot husväggarna, ett taktfast eko som hamrade mot hennes trötta öron. Att ta från de rika och ge åt de fattiga, hamrade det rytmiskt.

En sorgsen glädjetransa flöt förbi henne och konstaterade med ett smått besviket ögonkast att hon var för ung och spelade i ”fel lag”. En stackars pundare satt på trappan utanför en port och stirrade på henne med en kabbe horse i blicken. En ålderspensionär utan handskar letade tomflaskor i stadens svarta soptunnor i hopp om att få ihop några kronor till en skinkmacka.  En finnig ungdomsförbrytare utan fadersgestalt ven förbi som en sorgsen vindpust på en stulen Vespa.  Julen var nära. Dessa olyckliga för vilka Klara kyrkas grytor hållas kokande. Till alla människor en god vilja. Nu tändas tusen juleljus. Vem tänder ljus för den som vandra i mörker? Dansa kring granen, hoppfarallala. Glädjens högtid. Kallt lyser julens stjärna på dem som icke hava något hem.  Att ta från de rika och ge åt de fattiga. Att ta från de rika och ge åt de fattiga. Det var nu som Saga Jonsson fattade sitt beslut.

Dagen därpå klockan halv ett väcktes Saga Jonsson av sin ömma moder. Hon steg upp, fick sina två antioxidant-detox smoothies, smet in i sin faders bibliotek och snodde med sig Ipaden, preparerade en hel säck med nya paket och begav sig så till Grand. Hon började sortera inkommande presenter med den sömngångaraktiga säkerheten hos ett barn som lärt sig något utantill. Men hennes blick granskade vaket avsändaren på varje paket…

Saga insåg ganska raskt att hon inte behövde kopiera alla sin idols moment eftersom att på den här tillställningen var samtliga gäster förmögna och alla julpåsar för hemgående var ifrån företag med omsättningar i mångmiljonklassen. Det drabbar ingen fattig tänkte hon och bytte helt enkelt ut alla presenter och paket – mot sina nya medhavda paket som hon sedan tidigare preparerat med träull och loppisglas. Vid midnatt var säcken vid hennes fötter ganska välfylld med paket och hon smugglade med sig säcken ut med förevändningen om att det var gamla kartonger, plast och omslagspapper som hon ville sopsortera innan det kastades. Vi måste tänka på miljön menade hon.

Nästa dag var självaste julafton. Saga Jonsson väcktes klockan tolv av sin ömma moder, som stod vid sängen med glitterpannbandet i håret, redo för juljoggen och med kaffebrickan i händerna som var dukad med pepparkakschiagröt och sa: ”Saga, det står en hel säck med sopor utanför dörren med ditt namn på!” ”Å”, svarade Saga yrvaket, ”det är sådant som jag skall sortera. Hemarbete alltså.” ”Stackars flicka”, sa hennes ömma moder, ”ska hon arbeta och slita på själva julafton också.” ”Man måste göra sin plikt här i livet och sortera för miljön, förstår mamma”, sa Saga och såg lite extra trött ut. ”Ett väl utfört sorterande ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå våra barn skall bygga sin framtid.” Sagas ömma moder gick rörd därifrån. Saga klädde sig och gick ner i tamburen där säcken stod, bar upp den på sitt rum och tömde den på golvet. Hon satte sig vid sitt skrivbord och tog fram en bunt i förväg inköpta gummerade lappar av den typ som brukar sitta på hemmagjorda syltburkar. På varje lapp skrev hon med rött bläck: GOD JUL ÖNSKAR EN OKÄND VÄLGÖRARE. Hon klistrade fast lapparna över adressaten på alla paketen. Avsändarnas namn och adress täckte hon med ett grönvitt hjärta.. Så lade hon paketen i säcken igen och bar ner den i tamburen.

I vardagsrummet var julstämningen i full gång. Mor och småsyskonen klädde granen med tindrande mor- och barnaögon. I köket stod far och tillredde glöggen. Doppet i grytan stod på spisen och doftade fett och gott. Ur mobiltelefonerna strömmade melodisnuttar och plingande som påminde om sociala mediers aktiviteter. Ur platt-TV:n strömmade amerikanska julkomedier. Alla var snälla, upptagna och goda ända in i julsjälen. Kort sagt, den moderna julen var kommen. ”En synnerligen god jul tillönskar jag dig, min välartade dotter!” ropade far, som provsmakat glöggen. ”Nu är granen klar!” sa mor, ”Är den inte vacker? Kom, Fredrik, och sätt dit stjärnan i toppen så får vi ta en bild sen!” Detta var fars hedersuppdrag om jularna. Stolt klev han upp på en stol och fäste i granens topp den stora glittrande stjärnan för 129: – som han gratis tagit med hem från sin farbrors varuhus. Under skämt och glam doppades det i grytan i familjens sköte. Efter maten sa Saga: ”Ursäkta mig, men nu måste jag tänka på min sopsortering.” Denna formulering hade Saga noga tänkt ut, för man får inte ljuga för sina föräldrar på julen. Hennes yttrande var ingen lögn – hon tänkte verkligen på sin sopsäck och sorteringen var ju för att jämna ut i samhället en smula. ”Stackars flicka, jag kan ta bilen och köra dig till sopsorteringen”, sa far. ”Kommer aldrig på frågan, Fredrik, du har druckit glögg”, sa mor. Saga drog en lättad suck ”Nå, här har du en femhundring till taxi då”, sa den glöggfryntlige Fredrik. ”Tack snälla far”, sa Saga, beställde en taxi, gick ner i skrubben i källaren där far förvarade sin tomtekostym, tog med sig denna, drog ut säcken till taxin och sa till chauffören: ”Kör till slumkvarteren!” Chauffören tittade misstänksamt i backspegeln som om han hade att göra med en presumtiv taxirånare. ”Förlåt, var ligger det?” frågade taxichauffören. Detta hade inte Saga räknat med. Hon googlade på telefonen och fick upp resultat som inbegrep Gamla Stan och Lidingö. Det kan inte stämma tänkte hon och kände en växande klump i halsen av panik..

”- Tjejen, vad ska du göra?” frågade chauffören på bruten svenska. Saga berättade nästan gråtande om sin idé för chaffisen och att det alltid varit hennes dröm att få göra något fint för andra på självaste julafton.
”Ah, du ska göra som Karl-Bertil! Dom slummen ligger i Orten nuförtiden”
Ok, sa Saga: ”Kör till Orten!”

Saga steg ur bilen med sin säck, betalade taxin, gick in i en portgång och klädde sig i fars något för stora tomtekläder. Så gick hon ut på sin humanitära julvandring. Gatorna ute i orten läng röda linjen var nästan folktomma, till och med den gemensamma granens julbelysning på torget skvallrade om att här hade man det inte så fett eller ens mådde så bra.  En och annan familjefar som efter arbetet varit och sagt god jul till några andra familjefäder vinglade hem full av julglädje. Saga gick fram till en sådan. ”Har ni några snälla barn hemma?” Mannen ryckte förskräckt till. Kanske trodde han att han hade att göra med en förklädd civvare. ”V-va då. . . jaa . . . hurså . . .?” ”Tag detta paket och gå genast hem till er stackars familj. God jul!” Mannen stod där ett tag förbluffad med paket i näven och gick sedan rakt och tillnyktrat hem till de sina. Saga fortsatte med glatt sinne att lysa upp samhällets skuggsida med sina små bengaler av vänlighet. Hon knackade på de gistnaste dörrarna, antastade de trasigaste gatuvandrarna, gick till de avlägsna tältlägren bortåt Bullerby Gård, språkade med de ensammaste åldringarna och lade paket bland flaskorna framför de sorgsna diversearbetarna på pizzeriorna. När hon avverkat denna sista pizzeria var säcken tom. Hon stämde då upp en sång vari kunderna hest föll in: ”Nu så kommer julen, nu är julen här, lite mörk och kulen men ändå så kär. . .” En brusig, rödmosig man i keps tryckte sönder en tår i ögonvrån, reste på sin kroppshydda, som med tiden antagit en öltunnas form, gick fram till Saga och fattade stumt hennes hand. Så gick han tillbaka till sitt bord, öppnade sitt paket och började med rörda ögon läsa den bok han fått, Fifty Shades of Grey i engelsk, signerad originalupplaga av E.L. James. Saga begav sig hem och lade tillbaka tomtekostymen i skrubben i god tid innan far själv skulle använda den.

Julafton förflöt för Sagas del i det tillstånd av den glädje som goda gärningar skänker gärningskvinnan. Klapparna delades ut, alla skrattade åt de roliga verserna på paketen, och julafton utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som endast en samproducerad nordisk  julkonsert  på TV kan förunna människorna. Mitt i konserten ringde det på dörren, det var ett bud från Faster Tusse. Saga satt med hjärtat i halsgropen då hon såg att paketet såg likadant ut som de hon tidigare preparerat med träull. God Jul önskar familjen Ridderstolpe-Jonsson stod det på paketet som far slet upp. ”Vad är detta, ett skämt?” undrade Fredrik som ringt upp faster Tusse. ”Nej, inga snapsglas ur Carl Philips kollektion…”” Ja, gör det faster Tusse…god j…”

”Det var ju en herrans nåd att inte dem kom fram. Tyst nu, jag ser på TV!” sa mor. ”Men Pytte, hon slängde på luren i örat på mig! Hon skulle ringa till VD:arna för Svenskt Tenn och Grand Hotel.” ”Stackars dem, de ser nog också på julkonserten. Håll tyst nu Fredrik!” ”Men herregud”, sa far, ”hur kan det bara ha kommit bort? Kan du begripa det, Saga, du som jobbade i går på Grand Hotel? De budade vidare presenten de fick från gårdagens event på Grand. Det skulle vara designade snapsglas från Svenskt Tenn.” Under bråkdelen av en sekund genomgick Saga en inre kris. Ljuga för far på julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja! ”Jag bytte ut paketen, de rika fick istället träull och loppsifynd medans fattiga fick de finare paketen”, sa Saga. Far rykte till och slet blicken från mobiltelefonen. ”Vad sa du att du gjorde sa du?” ”Jag gav fasters snapsglas till en fattig.” ”Är du inte klok, flicka!” ”Jag har tagit en massa andra paket också från rika människor och givit dem åt fattiga människor.” ”Va?! Jag har närt en vänstervriden Coop-anhängare vid min barm! Har du givit våra saker till narkomaner, psyksjuka, invandrare och prostituerade? Fredrik och Pytte Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt jämnar ut oddsen, ger bort något  eller handlar på Coop per automatik är bolsjeviker. ”Men”, protesterade Saga, ”ni sa ju själva att ni inte ville ha fasters snapsglas!” ”Sa och sa! Det var ju våra glas! Och vad tror du alla dem andra ska säga? Vem är det du har stulit ifrån mer än oss?” ”Det är nog alla på gårdagens gästlista skulle jag tro”, sa Saga. ”Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på institution för det här!” ”Jag är beredd att ta mitt straff, far. Jag har skänkt lite glädje åt dessa olyckliga som inte äger något inkassoföretag, det är vad jag har gjort.” Fredrik Jonsson höll på att kvävas av julilska. ”I morgon är det du som följer med mig runt till alla som du har stulit paket ifrån och ber om ursäkt! Marsch i säng! Du får inte se Peter Jöbacks slutnummer!” Saga gick i säng. Hon hade redan sett konserten på youtube. Hon somnade och drömde att hon sov med orakade armhålor under bar himmel vid gamla Söderstadion.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor. Hade icke Sagas grymme faders hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som hans dotter spritt ut över samhällets bottenskikt? Om han hade sett gatupojken Laurentiu Rotaru trycka sin randiga Armstrongskjorta till sin barm i julnatten, hade icke då hans ögon mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin ilska om han fått kasta en blick in den arbetslöse Robban Ljungströms hem, där barnen glada lekte med 12 kubanska cigarrer. Och hur skulle han ha kunnat harmas i sitt innersta om han fått vara, med när den ensamma fattigpensionären Pirjo Jovic’ öppnade sitt paket och med tårade ögon beaktade ett Edwin Jaggers rakset med borste? Dessa frågor förblir obesvarade;

Frampå dagen tog han med sig en kopia på gästlistan och sin dotter och gav sig ut på sin pilgrimsfärd till ett antal medmänniskor vilka prenumererade på miljonärstidningen Connoisseur. Investerare J. B. Bondes filippinska husa öppnade mahognyporten på Germaniavägen i Djursholm. ”Kan vi få tala med Herr Bonde?” sa Fredrik Jonsson. ”Det gällde en julklapp.” Det blev visade in i salongen där familjen Bonde satt och åt från det undre lagret i Alladinasken. ”Goddag”, sa Fredrik Jonsson generat. ”Det är så att min dotter har givit en av herrskapets julklappar till en fattig.” ”Jag skulle be så mycket om ursäkt”, sa Saga, ”men ni är ju så rika och lyckliga, även utan det där paketet ni gav bort och julpåsen ni skulle ha fått, och därför har jag sett till att det i stället fått sprida lite julglädje i samhällets bottenskikt.” Investerare Bonde stod och gapade. ”Det var förbanne mig det finaste jag har hört sen jag konfirmerades”, utbrast han sen. ”Vill du ha en tryffel?” ”Å, det måste ha varit den där designade bordlöparen”, sa fru Uggla. ”Jag hoppas den var vacker, för det sa jag till honom att den var.” ”Ja, vi brukar säga det när dem ringer”, sa J. B. Bonde ”Det kan ju inte fan hålla reda på alla dumheter som en massa galningar i omgivningen ger bort. Tack ska du ha, min tös, för att vi slapp en ytterligare bordslöpare!” Sagas förlåtelseresa formade sig mer och mer till en ren triumffärd. Vart hon kom mottags hon som en hjälte, och de bestulna familjernas glädje över att presentkort på chokladaskar och formgivna brevpressar hamnat hos bättre behövande visste inga gränser. Fredrik Jonsson generade uppsyn över sin dotters beteende förbyttes så småningom i ett stolt leende. Vid den sista adressen föreslog han själv att ursäkten skulle avslutas med ett fyrfaldigt leve för Saga. så skedde också, och far och dotter avtågade under intensiva applåder. När de begav sig hemåt hade skymningen redan fallit, och julens stjärna lyste på deras väg. ”Vår dotter är en god människa”, löd Fredrik Jonsson glada budskap till familjen när de trädde in i hemmet. ”Det var en välsignad jul”, sa Sagas ömma moder och fick något solidariskt i blicken.

Av Melinda Oscarsson – fritt ur Tagen Danielssons Sagor för barn över 18 år (1964).

paket