Lucka 22: Igors volontärarbete

”Jag kan inte bara sitta och titta på och inte göra något längre”, skrev Igor Kubát den 10 september i år på sin facebook. För många av bloggens läsare är Igor känd från läktaren på Söderstadion. Länge hade han planerat och sparat pengar till en långresa ”jorden runt”, men valde att avboka den och använda sin tid och sina pengar till att hjälpa människor på flykt vid gränsområden där det råder en mycket svår situation. Och inte minst, har han berättat om situationen och olika människors livsöden. En viktig röst i flyktingdebatten.

”Till slut har jag fått nog av att den ungerska regeringen gör allt för att försvåra situationen för flyktingarna som lyckats ta sig till Ungern. Situationen förvärras tyvärr för varje dag som går. Jag lägger därför min planerade ”jorden runt” resa åt sidan, och kommer istället på lördag klockan 13.20 flyga ner till Ungern för att hjälpa flyktingarna.

Jag är själv ungersk flykting från Serbien, kan språket, känner till landskapet, har mycket kontakter på plats och har precis blivit klar med en utbildning i mänskliga rättigheter. Jag har med andra ord alla förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb och känner att det därför inte finns någon ursäkt för mig att inte åka ner. Då de stora hjälporganisationerna på grund av det politiska tillståndet inte finns på plats i Ungern, kommer jag åka ner och hjälpa till på Migration aid som är ett civilt initiativ som ungerska volontärer startat de senaste veckorna. Just nu är läget mest akut på gränsen mellan Serbien och Ungern där jag av en tillfällighet föddes.”

Under tre månader har vi kunnat följa Igor och volontärernas arbete vid Serbiens gräns mot Ungern, på Lesbos och i Turkiet. Fruktansvärda berättelser, men också hoppfulla – om kraft och solidaritet.

Igor skulle ha skrivit i en av luckorna i Kalendern, men i den oförutsägbara verklighet han nu befinner sig i, kom viktigare akuta saker emellan. Så här berättade han.

”Igår var en av de värsta dagarna i mitt liv. Igår gick flyktingarna i skogen mer hungriga än de brukar. Men de är väldigt lyckligt lottade att de inte fick plats på en båt igår. Anledningen till att de inte fick någon mat var att vi inte hade tid att åka till skogen där de gömmer sig från polisen eftersom vi var upptagna med att hjälpa folk från tre sjunkande båtar. Vi fick först ett samtal från kustbevakningen som sa att de var påväg till hamnen med folk från en sjunkande båt och de behövde hjälp med kläder till flyktingarna. Vi åkte snabbt dit och såg en massa gråtande barn. Människorna var ledsna över att de var tillbaka i Turkiet och hade betalat alla deras sparade pengar för att komma över till Grekland i onödan. Eftersom det är en väldigt liten organisation bestående enbart av studenter som hjälper flyktingarna i Cesme har de inte så mycket resurser, så vi hade tyvärr inte kläder så det räckte till alla. Så många fick åka till polisstationen och sedan till häktet i Izmir blöta. Men de var i alla fall i livet.

När vi höll på att hjälpa folk från den andra sjunkande båten fick jag höra att en fiskar båt var påväg till hamnen med folk från en tredje sjunkande båt. Jag sprang då dit för att ta emot människorna från båten. När båten närmade sig hörde jag skrik från båten. När båten kom ännu närmare såg jag att i princip alla på båten grät. När jag gick ombord på båten visade en man att jag inte skulle gå ombord. Det var först då jag förstod att de de döda människorna var på båten. Medans jag tog en bebis i famnen såg jag de två döda barnen ligga på golvet med deras mammor gråtande bredvid de. Jag började då gå med bebisen i famnen mot rummet där vi hade kläder. När jag kollade ner på bebisen tyckte jag att den såg livlös ut så jag klämde på hen för att få en reaktion men fick ingen. Jag klämde då hårdare men fick fortfarande ingen reaktion. Då gjorde jag det jag sett läkare göra på Lesbos (det fanns inga läkare på plats), jag la ner bebisen på marken och började trycka/ slå hen på ryggen. Jag har nog aldrig tidigare varit så glad som när hen började hosta.

Men glädjen var kortvarig, för några sekunder senare kom de två mammorna av båten och deras skrik och ansikten kommer jag aldrig någonsin kunna glömma. Jag tog upp bebisen i famnen igen och gick sedan till det lilla rummet där vi tyvärr endast hade väldigt lite kläder kvar och hjälpte till att ge ut kläder. Det var vad polismannen svarade, när jag frågade vad som skulle hända med dessa människor efter att de tas till häktet i Izmir, som fick min mur som jag byggt upp i dessa lägen att falla. Han svarade att vissa får stanna kvar medan de flesta blir hemskickade till deras hemländer. När jag hörde det och samtidigt såg de gråtande mammorna kunde jag inte stänga av längre. Jag försökte tänka på att den lilla bebisen som jag tidigare höll i famn, och trodde var död, levde. Men det gav mig tyvärr ingen glädje.”

Tack Igor för det viktiga arbete du gör, i ord och handling. Vi hoppas att folk fortsätter stödja insamlingen, Swish 0722244426 och följa arbetet på facebook: Igors volontärarbete för att hjälpa flyktingar.