Om du äter upp mig ska jag hämta mina bröder

Hej 2015.
Du var sannerligen inte ett hyvens år. Inte ett hyvens år i min kalender i alla fall.

De flesta år som runnit under broarna hitintills har ändå kunnat placeras inom kategorin helt okej eller till och med inom jävligt bra om det har velat sig ännu bättre. 2015, som för några dagar sedan passerade revy, löd snarare under parollen det som inte dödar härdar. Eller kanske det som inte dödar enar. Kanske bägge delar.

Seglade in årets början tillsammans med en förälder som kämpade mot cancern. Oron som åt upp en inifrån. De många sömnlösa nätterna. Gråten som lurade bakom varje morgonkrön och energin som lånade låga från okänd adress. Frågorna utan svaren. Kampen utan mottagare. Kärleken utan stoppskylt. Seglade ut från året tillsammans med min andra förälder som också kämpade mot cancern. Oron som åt upp en inifrån. De många sömnlösa nätterna. Gråten som lurade bakom varje morgonkrön och energin som lånade låga från okänd adress. Frågorna utan svaren. Kampen utan mottagare. Kärleken utan stoppskylt.

Vi har bara varandra.

Som barn var jag mest barn. Som tonåring var jag varje förälders mardröm. Som minivuxen var jag oberäknelig och svår. Urtypen för den individualistiska idioten och stundtals en uppochnedvänd sådan. Och nu, som vuxen, är jag min familj, mina vänner, mina nära, mina medmänniskor. Jag är det de är. De formar mig och styr mitt mående. De är mina yttersta verktyg som guidar mig till att leva vettigt och med mening. De är orsaken till att jag bör finnas. Deras glädje är min glädje. Deras sorg är min sorg. Deras kamper är mina kamper. Deras liv är mina liv. Deras betydelse för mig är fundamental och livsavgörande.

I många år trodde jag att jag var livet och att jag ensam styrde och rådde över just det livet. Så fel jag hade.

De beslut jag fattar eller den väg jag väljer att gå är betydelselös om jag inte har ryggen backad eller om jag saknar någon att gå hem till. Om den långa kontaktlistan i luren enbart är namn och just inget annat än namn. Om jag går vägen ensam, vem ska då se det bra jag gör eller det mindre bra jag gör? Vem ska då lära mig något? Vem ska då se mig? Vem ska jag då älska eller bli älskad av? Vem ska jag då ens bråka med? Kanske bättre att vara en svart liten klättrade spindel på en knöglig furuvägg någonstans, om man nu ensam ska reda sitt liv.

Nej, vi har varandra. Relationer. Bekräftelse, närhet, kärlek, förståelse, hej-hur-mår-du, att ge av sig själv. Det är det vi är och det vi har. Vi ska vara rädda om varandra. Lyssna på varandra och finnas för varandra. Sända omtänksamhet emellan oss. Från höger till vänster, från vänster till höger ska vi sända. Vi ska ringa en gång extra, lyssna och se med alla sinnen och vi ska vara varse om att inget står för självklart. Vi är en lort i rymden och vi har faktiskt knappt en susning om hur den där jävla rymden ser ut. Vi borde ösa kärlek.

På något märkligt vis red vi ut 2015, jag och de som gör mig till jag. De som är min närmsta värld. Nu kliver vi innanför tröskeln till ett nytt år och jag minns inte att jag någonsin avlagt ett nyårslöfte. I år har jag gjort det.

Jag ska ösa kärlek.

Som en sinkad eka nedtyngd av ihärdigt regn, där ska jag sitta i mitten av båten på en färgflagnad träskiva beredd med alla stockholms röda plasthinkar och ösa kärlek ur ekan.

Välkommen 2016. Nu fuckar vi ur och skrattar loss. Och om du äter upp mig eller mina nära ska jag hämta mina bröder. Det är också ett löfte.