När locket lyfter över Gullmarsplan

Det vankas premiär. Det vankas premiär.

Och vintern som så sakteliga lämnar oss med blottade sår och spår, och skoningslöst tvingar oss ut ur dvalan. Ur mörka sinnen och rökiga andetag genom kall luft. Ur hemmets trygga varma boning föser den oss hårdhänt rätt ut i det bländande skenet. Skenet som varken döljer, förskönar eller omhuldar oss. Våren är vacker men ack så hård.

Våren har heller aldrig lyssnat till vår kamp. Den gör som den vill.

Och jag undrar varför jag sover ryckigt. Varför rastlösheten hackar som den ivrigaste av hackspettar mot fönsterrutan och med fast beslutsamhet snart har trängt sin sylvassa näbb genom det porösa glaset. Klirr och krasch. Jag undrar vem som bestämde flytten av klockslaget två gånger om året. Vad är egentligen klockan?

Jag undrar varför mitt hjärta rusar fortare än vanligt. Eller kanske är det så att slagen dundrar mer högljutt i min kropp. Eller kanske är det så att det är dubbla slag jag erfar, långt där inne bakom hud och spindelväv av muskelfästen och spröda nerver. Dunk dunk dunk. Dunk dunk dunk. En dör inte av dubbla hjärtslag sade en vitrockad doktor till mig en gång, och jag tog fasta vid hans ord.

Jag undrar när förnimmelsen av destruktiv förväntan infann sig. Kanske i går. Möjligtvis förra veckan. Eller vid lunchtid en trasig söndag. En fin söndag. En destruktiv förväntan är en i hjärtat noggrant utsmyckad förväntan som utan förvarning geggas ut av brukliga nederlag. Hopp och glädje som i ett halvt fotsteg förvandlas till stridslysten besvikelse. Kärlek som studsar tillbaka likt en öronbedövande käftsmäll. Destruktiv förväntan är skräckblandad förtjusning, och det är när skiftena mellan eufori och besvikelse går fuckin nuts.

Det vankas premiär.

Men jag såg i morse att det inte bara är min kropp och min hjärna som gör sig premiärredo. Som våndas och glädjs, och som svidar om med all den kraft som kan uppbringas för att möta säsongens alla berg och dalar. Gullmarsplan gör sig också redo. Jag såg det med egna ögon. Om sanningen skall fram kan jag lika gärna avslöja att jag, som en mindre slipad detektiv, varje morgon och eftermiddag med överdriven förtjusning och sug i magen synar och rekar föränderligheten och förberedelserna som pågår. Där.

Och i all sin prakt och härlighet visade platsen i mångas hjärtan upp sig i morse. Glittrade triumferande och log sitt allra mest smickrande leende. Solstrålarna letade med en nätt ansträngning sig fram mellan de slitna stenplattorna, längs med husväggarna, och mellan gatorna som upplevt mer än historian förtäljer. Vi vet så lite vad som hänt på de där gatorna.

I veckan noterade jag att trädgårdsmänniskor slet frenetiskt med att förgylla det höga gräset i rondellen och skapa grogrund för nya strån. De färgglada blommorna utanför ”Helenas blommor” i sina svarta plasthinkar har inte längre utegångsförbud om kvällarna. ”Gullmars kebab” erbjuder sina gäster dess sedvanliga rangliga och riviga sommarstolar där inga strumpbyxor någonsin gått fria från maskor. Torgets andetag är mer lättsamma, lyssnar man tillräckligt noga så hör man skillnaden. Locket håller mödosamt på att lyftas över Gullmarsplan. Gullmarsplan – livets origo.

Jag andas ut. Lever på hoppet. Räknar gatustenar. Känner mig fri. En vecka kvar tills vi promenerar över bron. Till dess kan jag sova ryckigt.IMG_4141