Ett ljus i mörkret

Det är torsdag. Tifotorsdag. Hyllas de som hyllas bör. 

Derbyt var hemskt. Vi spelade återigen seriens sämsta försvarsspel. Mål i baken efter tio minuter och sen var den där dagen förstörd. 

Jag orkar inte tänka på allt som inte fungerar. Jag är väl medveten om det ytterst prekära läget. Jag är jättenojig inför hösten. Ångest inför Gefle på lördag. Allt det där äter mig. Just därför tänker jag fokusera på något som faktiskt fungerar. 

Tifogrupperna

Vilka jävla hjältar ni är. Jag är så tacksam för allt det ni gör. Jag la upp det fantastiska derbytifot på instagram. Jag var helt hänförd över den där overhead-flaggan som täckte hela kortsidan. 

Sent på söndagskvällen ringde min telefon. En kompis som inte alls är särskilt förtjust i fotboll som sport och än mindre i medias bild av fotbollssupportrar. Vi har haft otaliga diskussioner genom åren på temat. Hur som helst, hon undrade om jag kunde ta reda på vilket tryckeri som använts för flaggan då hennes snubbe letade efter ett bra tryckeri och ‘färgerna var så jäkla snygga’.

-Alltså, den är handmålad svarar jag.

-Lägg av, Pernilla. Kan du ta reda på vilket tryckeri?

– På riktigt. Den är handmålad i sektioner. Dag och natt har de slitit. Sen ihopsydd för hand på hederliga symaskiner. Utav de där som står där på kortsidan både på hemma- och bortaplan och som sjunger och röjer. 

-Vaddå, unga män typ?

-Ja, unga män mest. Nån äldre också säkert och kanske nån tjej.

Lång tystnad.

-Nu blev jag jävligt imponerad. Jag kanske måste gå på fotboll trots allt.  
-Gör det, lägg en slant i tifohinken.

Och tänk, det tycker jag att ni också ska göra. En stor slant. Om du aldrig swishat förrut så stämmer det att pengarna ska till Feidh Shahin. 

Vi ses i Gävle, såklart.