Tre poäng och jag andas

Sitter i en fåtölj och tittar ut över ett nästan spegelblankt hav. Ur högtalaren hörs Stockholms kyss av Winnerbäck. Med mig har jag två härliga tjejer. Vi har precis kommit tillbaka till stugan.

Och jag kan andas

Jag är mest lättad. Dagens seger gav andrum. Lugn för stunden. Kaoset väntar fortfarande runt hörnet men det var obeskrivligt skönt att få inkassera tre livsviktiga poäng men kanske framförallt en hållen nolla. 

Vi mötte inte Barcelona. Inte heller ett allsvenskt topplag. Men känslan av att äntligen få se ett koncentrerat och oftast väl avvägt försvarsspel gladde mitt sargade hjärta. Vid ett par tillfällen fick jag se hederligt press/understöd. Hur de jobbade tillsammans. Tog ansvar. Agerade som ett lag. Wiklander och Aidoo gjorde en mycket stabil insats.

Kennedys passning fram till Haglunds 1-0 är så vansinnigt elegant. Viktig, rätt tajmad och bara helt perfekt. Det där att få sträcka armarna spikrakt upp i luften och bara vråla är oss som står där så väl förunnat. Tillsammans. Målglädje.

Sen slår han straffen. Där och då fick jag bråka med mig själv. Hela kroppen skrek att jag skulle blunda medan hjärnan skrek ‘att skärp dig nu Pernilla’. Titta och njut. Och den satt. Att få 2-0 i det läget var precis det vi alla tillresta behövde. 

Inledningen av andra halvlek gjorde mig nervös. Jag tyckte vi backade hem på tok för mycket och gav Gefle mandat att börja rulla boll. 

Men den här lördagen slapp jag dödsångesten. Det kom ingen reducering. Vi hade kontroll. Vi tog jobbet. Det fanns bud på utökad ledning.Vi saknade inte chanser. Även om det nog egentligen inte var en särskilt underhållande match om man sett den med objektiva ögon.

Men tänk, det skiter man ju i. För mig var det en av de skönaste segrarna. Att vinna utanför Stockholm. Att hålla nollan. Att kunna djupandas igen. 

Att få fira en seger med vänner. 

Som jag har längtat efter just den här dagen. Det är så skönt när den äntligen kommer.

Tack för idag alla systrar och bröder.