Livets kontraster. Hej vardag!

GAZA

Sommaren går mot sitt slut och morgonkaffe i termosmugg på bryggan har bytts ut mot pappersmugg i trängseln på Gullmarsplan. Från vilopuls till normal stress på några timmar och pokèmons får stå tillbaka för jobbmailen. Svär över ryggsäckar i kollektivtrafiken och får lust att slå folk som har för stark parfym.

Men som jag tycker om den ändå, vardagen. Så som den ser ut i dag med ett fullt kylskåp som väntar på kvällen. Alltid en dag i taget och aldrig ropa hej, men jag vet att sängen är renbäddad när jag kollat färdigt på Netflixserien. Löften att göra matlådor som kommer att brytas, men det gör väl egentligen ingenting.

Livets kontraster och perspektiv som förändras av erfarenheter och påminner om det vi har.

Detta blev en kontrastrik sommar.

Alldeles nyligen såg jag solen gå ner över Gaza. På besök i världens största utomhusfängelse, där två miljoner människor är instängda. Ockupationen och blockaden som kväver, krossar drömmar och släcker hopp. Minnet av Israels blodiga attacker för två år sedan är fortfarande blödande sår. Ofattbara berättelser om rädsla, död, sorg och flykt.

Lyssnade, skrev- lovade att berätta vidare.

Kvinnor som förlorat sina hus och flera nära och kära. Barn som är rädda att bomberna ska börja falla igen. Möten i flyktingläger med varma, smarta, ambitiösa unga som kämpar varje dag för att leva och jag imponeras av deras styrka.

Lär mig att fånga stunden. Från gråt till skratt. Kontraster. Perspektiv som förändras. Och vi pratar om dåliga filmer och jag skriver ner receptet på den goda kakan. Äter hummus, dricker lemonad. Njuter av solnedgången och lyssnar på vågorna.

Muhammeds mamma berättar att hennes son drunknade i Medelhavet när båten som skulle färdas mot ett bättre liv i Europa sjönk. I knät sitter Muhammeds son som är fyra år och jag lovar att jag ska kämpa för hans frihet.

Alldeles nyligen  satt jag i en trädgård i Al Khalil på Västbanken och åt vindruvor. På besök bland murar och taggtråd, vägspärrar och ockupationssoldater. Där de illegala bosättningarna äter sig allt längre in på Västbanken. Landstölder, arresteringar, våld och död. Omvärldens svikna löften. Palestiniernas vardag under ockupation.

Liksom kamp och motstånd. Föräldrar som kämpar för att ge sina barn hopp och kraft att kämpa, bönder som stannar kvar på sina marker, unga som demonstrerar på gatorna för sina rättigheter.

Med alla berättelser i min ryggsäck ska jag trängas och bråka och kämpa. Fortsätta fånga stunden. Promenera genom ett vackert Sensommarstockholm. Andas den friska luften. Aldrig ge upp.


STOCKHOLM