En attityd att älska

FOTBOLL, ALLSVENSKAN, HAMMARBY - KALMAR

Fotograf: Kenta Jönsson. Gigantiskt tack för att du lånar ut denna kanonbild!

I ett tidevarv där det individuella hyllas stort. Ibland dessutom helt förbehållslöst. I en sådan tid är det en lisa för en gammal bajensjäl som jag att få sig en ny idol. Det här är en hyllningstext jag bara måste skriva.

Den här säsongen har jag tyvärr sett färre träningar än jag gjort på det senaste decenniet. Men jag har ändå, när jag väl varit där, slagits av hur David Boo Wiklander väljer att leva sitt liv som fotbollsspelare. Att han gör det på ett sätt som omgående gjorde att jag uppskattade det jag såg.

Nu har jag i två matcher i rad fått se honom i aktion och min bild av hans karaktär har förstärkts. Jag gillar det jag ser. Mycket.

För mig är hans attityd och karaktär exakt det jag vill se hos en vän, en kollega och också av Hammarbys fotbollsspelare. Den där personen som pumpar in energi, som ger goda råd och som uppmuntrar. Idag mot Kalmar fick jag se dels hur han styr i positionsspelet och se hur han vinner närkamper. Hur han gör ena brodern Elm fullkomligt tokfrustrerad för att han inte kommer loss. Dessutom få se honom slå magnifika crosspassningar upp på ytterspelares ”läpp”.

Men det som gladde mig överlägset mest är att matchen igenom se hur han tiden peppar sina lagkamrater.

Jag skrev en liten tweet om att jag äntligen fått en ny spelare att verkligen tycka om och hejarropen lät inte dröja. Det är många fler än jag som uppskattar det de ser. Men ett svar måste jag välja att publicera här. För på min tweet svarade Brasse Wallefelt. Brasse spelar i Hammarbys U19-lag och har vid flera tillfällen stött på David Boo Wiklander både i rotationsträning eller i U21-spel.

-Han hjälper även oss yngre på ett jävligt fint sätt när vi väl är uppe och tränar eller spelar, skrev Brasse.

Och det här, mina grönvita vänner, det gör att jag gillar karln ännu mer. Jag tror att det finns en struktur i idrottsvärlden där man gör på det sätt som andra gjort mot en själv. Att unga spelare som ska prova minsann ska få känna på hur det är. Jag tillhör ju de som tror att man får andra att växa genom att erbjuda sin hjälp och sitt stöd. I ett kollektiv tror jag att det är ofantligt viktigt. Jag tror inte ett dugg på idén om att sparka nedåt. Jag tillhör de som i mitt yrkesliv jobbar stenhårt för att få till en vi-känsla. Att man genom blickar, gester, ord och kommentarer kan få andra människor att lyfta. Nå nya höjder, utvecklas som individer och helt enkelt prestera bra mycket bättre. I ett lagspel är jag helt övertygad om att det är en nyckel till framgång.

Självklart måste man få ställa krav på sina medspelare. Självklart måste man ge varandra konstruktiv kritik. Man måste få bli irriterad och frustrerad. Men man behöver inte medvetet sänka andra.

Där vi är nu, så vågar jag påstå, att Wiklanders rutin och kunnande i kombination med just hans sätt att agera också skapar förutsättningar för Aidoo att utveckla sitt spel. Det syns att Wiklander är där och hjälper till, pekar med sin hand, ger en instruktion. Jag är helt övertygad om hans sätt att vara gynnar Joseph Aidoo.

Vid ett par tillfällen under matchen både mot Gefle och i matchen idag så manade Wiklander även på oss på läktarplats. Det kom i de där stunderna när laget behövde det. Energin. Han fick gehör direkt. Vi uppskattar hans engagemang.

För mig handlar detta om laganda. Det är det här jag vill se. Ofta, mycket och hela vägen ner i organisationen. Jag vill att mitt Hammarby ska fostra vinnare och skapa en vinnarkultur. För mig är inte det en motpol till att ta hand om varandra, göra varandra bra och helt enkelt ta jobbet tillsammans.

Jag kan tycka att det är en smula märkligt att han inte fått spela tidigare, med tanke på hur pass svajigt just vårt försvarsspel har varit. Jag hoppas att Wiklander får spela där resten av säsongen. Jag tror att hans karaktär är precis vad vi behöver.

David Boo Wiklander, jag gillar dig.