Hos mig möts jägare och påvar


Hade lika gärna kunnat skippa de där tröstlösa försöken till en god natts sömn. Än har jag dock några timmar på mig att låta morgonångorna tvätta mig, och solens strålar långsamt putsa fram min glans. Än har mina kullerstenar, min gatukiosk, mina tegelfasader, mina pubar, mina bänkar och min Sjuelva som alltid efter en hård lördagsnatt kräver en extra timmes uppvaknande, några timmar på sig tills de ska ståta i all sin prakt.

Där var ett fasligt liv hos mig i natt. Kanske dansade min publik sommarens sista semesterdans.

De högljudda skratten studsade mellan husväggarna. Ali på Sjuelva fick allt som allt mota ut sju personer ur butiken, överförfriskande och oförståendes. Taxibilarna for runt som lustfyllda ekorrar utanför Hemköp. De svarta alternativen gömde sig sedvanligt bakom gamla Sparbanken i det förr beryktade Gullmarshuset. Inne på grillen hann inte korvarna bli varma men serverades med extra gurkmajonnäs för att dölja det bristfälliga stekandet. Med risk för någon mindre felberäkning orsakad av trötthet räknade jag ihop till 13 upprörda och armviftande konversationer, varav två urartade i regelrätta slagsmål som snuten avbröt.

Att de alltid ska lägga sig i.

Ett gäng unga tjejer anordnade picknick på min mage. I navet av 50×80 meter sten slog de sig ner i en ring, drog upp bubblande flaskor ur Michael Kors-väskor, en mobiltelefon spelade musik jag inte känner igen, och där var som sagt, ett fasligt liv. Knarket tackade de nej till när en huvklädd man kom fram för att erbjuda sig att förlänga festen. Under det gamla posthornsemblemet fick jag beskåda ett hejdundrande och vackert hångel.

Skratten fortsatte att studsa som mellanstycken i en nymodern och kreativ opera hela natten medan ivriga händer plockade mig ren på burkar.

Någon somnade på en av mina bänkar. Han väcktes snart av någon som påstod sig äga bänken. Jag lägger mig aldrig i den typen av diskussioner, människor har en tendens att bli revirtänkande. Jag låter dem hållas istället. Pokemon-jägarna gör för övrigt inte saken bättre. Vet någon ens vad min skulptur heter, den som utgör ett Pokemon-stopp? Den som alla ungar älskar att klättra på. Den heter ”Reaktion 68”. Skulpturen uppkom som en reaktion på påven Paulus VI som 1968 slog fast att den romersk-katolska kyrkan skulle se abort som ett moraliskt ont, och som också passade på att förbjuda preventivmedel. Där står nu jägarna i ensamma klungor.

Hos mig möts jägare och påvar.

Hos mig möts människor i all sin nakenhet och olikhet. Det är trasigt, det är helt. Det är ynkligt, det är överväldigande. Det är ljust, det är mörkt. Det är rikt och det är fattigt. Det är vanligt och det är udda. Sedan jag i fullfjädrad skrud invigdes i november 1946, strax efter invigningen av Johanneshovs station och Skanstullsbron, har mycket förändrats, men mitt inre är detsamma. Det är alla dimensioner liv, tänker jag, medan en morgonpigg halsduk påminner mig om att fortsätta putsa.

I dag kan sägas är en av livets höjdpunkter.

Klockan 15.30, är det avspark en bit bort mig och jag kommer då, sedan många och ihärdiga timmar tillbaka, att glänsa som av guld och de ädlaste av ädelstenar. Allt eftersom timmarna flyger iväg kommer jag att färgas i grönt och vitt. Av gamla och nya sånger och av glada tillrop. Av ett känsloliv så vitt och sprött att ingen någonsin har lyckats klä det märkliga i ord. Av förväntansfulla människor som alla tar hand om mig, omhuldar mig, som vet min del i deras fest. Som vet att jag är med dom, i dag och i morgon. Jag, ett torg, en plats. Från min vackraste sida ska jag visa mig för dem.

Jag ska välkomna till fest. HAMMARBY.

IMG_4732