Det susar i öronen, mamma

IMG_7725 Två dygn kvar av semester.

Min kropp har gått in i viloläge. Pausat. Vanligtvis brukar jag vara rastlös efter fyra veckors semester, men inte denna gång. Jag skulle kunna vara ledig i fyra veckor till utan problem. Men så tog jag också verkligen semester, vilket vill säga: jag har inte stressat en enda gång (förutom när vår hyrbil demolerades – då slog hjärtat några extra slag), inte överplanerat aktiviteter, legat lågt med träning, knappt öppnat datorn, knappt träffat vänner utan bara hängt med familj.

Att slängas in i hetluften.

Sista nätterna urusel sömn. Somnat 3 och vaknat 6.30. Som att kroppen börjar förbereda sig. Påminns om allt som ska fixas och struktureras upp. Måste inhandla nya gympakläder till henne, gympadojor – allt är för litet på ett par månader. Nya regnkläder också. Anmäla henne till höstens aktiviteter, dans och teater. Avboka de aktiviteter hon inte längre vill ta sig an. Svara ja till återträffar med hennes kollo. Hitta skolböcker. Planera och koordinera hämtning, lämning, vem, vad, hur, när. Planera in vilka dagar jag ska vara med henne i skolan.

Öppnar jobbdatorn. Svarar kort på några mejl. Kollar och justerar agendan. Bokar in pass på gymmet. Betalar in anmälan till en distanskurs jag ska gå. Betalar in räkningar jag skjutit framför mig. Återkopplar till ett styrelseuppdrag jag tänker tacka ja till. Byter ut grejer på hyllor som blivit semesterhyllor med uppblåsbara badbollar och badmintonrackets till jobbväskor och trådlösa datortillbehör och hennes överdragskläder. Jag måste storhandla mat. Kanske göra matlådor.

Två dagar kvar. I dag och i morgon.

Tänker att detta blev den bästa semester någonsin med henne. Det är därför jag känner så här, som en mindre sorg att släppa taget. Det är för att vi mått så bra, haft det så mysigt. Pratat om så många saker och läst så många spännande böcker ihop. Sovit till 11, inte svarat när telefonen ringt. Dragit benen efter oss. Njutit av lugnet. Cyklat, fnissat, kramats, ätit hundra vattenmeloner, sovit, kurat ihop oss intill varandra under en alldeles för liten markis som skydd mot ett skyfall av regn, pysslat, lärt oss om kattugglor. Hennes ben har blivit längre. Vi har lärt känna varandra ännu mer, och blivit ännu mera Ett. IMG_8582Kanske därför det känns jobbigt att kliva ur denna allsköns bubbla. Livet under en markis med henne är fint.

I går firade vi av semestern tillsammans med familj och Pokemons. Vi skrattade så mycket allihopa att hon på kvällen hävdade att det var därför det susade i hennes öron. I kväll ska jag fira av semestern med Pernilla. Med ett par flaskor Cava ska vi skrattande och snurriga göra Söder. I morgon kliver jag inte ur sängen på hela dagen.

Adjö, semester.