Palestina i Hälleforsnäs

Sommarlägret

Ni vet när man jobbat länge för något, med många inblandade och höga förväntningar. Och det blir jättebra, till och med långt över de höga förväntningarna. Känslan när en vill sova i två veckor och är full av kraft men ändå helt utmattad.

Så känner jag nu. Efter helgen då jag var med och ordnade ett läger på temat Palestina. (Palestinagrupperna tillsammans med Ibn Rushd arrangörer).

Tre dagar på en kursgård i Hälleforsnäs; ungdomar, unga vuxna och några lite äldre. Från världens alla hörn, men med det gemensamt att alla nu bor i Sverige. Några uppvuxna här, andra relativt nyanlända. Majoriteten palestinier men de flesta utan att ha tillåtelse att besöka sitt hemland. Palestinier från Libanon och Syrien, Gaza och Västbanken. Eller Sverige. Men också deltagare med bakgrund i Somalia, Bosnien och Marocko. Och en dansgrupp direkt från Östra Jerusalem.

Vi lyssnade på föredrag, diskuterade, paddlade kanot, plockade blåbär, åt galet god mat och dansade. Men framför allt umgicks vi. Pratade. Berättade. Lyssnade. Skrattade. Skrattade massor faktiskt. Men också grät. För många hade tunga berättelser med sig, om flykt och splittrade familjer.

Mitt hjärta svämmar över av kärlek till dessa unga människor, så smarta och driftiga. Modiga och starka. Detta gav mig verkligen hopp om framtiden. Samtidigt som samhällsutvecklingen oroar, med stängda gränser och ökad rasism.

Alltså, så många människor som skulle behöva stanna upp – både politiker och andra – och fråga sig vad fan de håller på med.