Gott nytt år, kärlek och shit lists

– Du är så stark, du klarar allt.

Slitna ord. Ord utan vidare innebörd. Självklart säger orden något, de är inte komplett innehållslösa. Däremot är de fruktlösa. De leder sällan någonstans.

Men visst. Jag har klarat mycket. Jag har ridit ut stormar få trodde skulle ridas ut. När jag var 16 körde jag rally i feta Mercedes iförd adidasbraller med revärer vid fötterna. Festen var en tillfällig lösning, allt var en sliten och destruktiv dimridå. Då mycket av det som skedde under de följande åren var både olagligt och osmakligt så låter jag det vara där. Man kan säga att jag levde livet i en alldeles egen liten revolution. Men, oavsett den kung jag var så kunde jag inte hantera kungen över mig – ångesten. Ångesten, som beslöt sig att hooka vid min sida i många år och stundtals förgöra mig. Någon gång här, bland trasighet och efter åtskilliga misslyckade komvuxförsök, trampade jag mig ur en folkhögskoleutbildning med högsta betyg i alla ämnen. Minns att jag nailade ett examensarbete om konflikten i forna Jugoslavien som ingen trodde jag skulle greja. Någon gång lämnade jag mitt hem och min trygghet som inte längre var mitt hem eller min trygghet. Där var bara tomhet. Någon gång längre fram tog jag examen från ett universitet, jag minns inte mycket härifrån, jag stängde av omvärlden. Någon gång här slutade jag att äta. Jag vägde 41 kilo när jag kom på mig att stå på en mörk och övergiven tågstation i Cornwall mitt i natten med en resväska i ena handen och ett stipendium till en konstskola i andra.

Någon gång reste jag mig sakta men stadigt från ångestens avgrund. Jag lärde mig både att äta och att andas igen. Någon gång i livet förlät jag någon som var ämnad att delvis bära ansvaret för mig men som tidigt valde att säga tack och adjö. Någon gång fick jag ett papper där det stod: ”ADHD” som delvis skulle förklara vem jag var. Jag slängde in papperna i ett skåp och tog fram dem ett par år senare. Någon gång långt senare förlorade jag någon jag länge trott var min mening. Någon gång insåg jag att listan av skit var för jävla lång. Det var ett kämpande. Såklart inte i jämförelse med mycket annat här i världen, men för mig.

– Vad stark du är.

Det var nästan så att jag började tro dem. Tills jag insåg att jag inte alls är stark, mina steg framåt i livet är inte sprungna ur styrka. De är sprungna ur viljan att leva. Jag älskar att leva. Och framförallt, de är motiverade av de som stått vid min sida i olika skeden i livet. För dem vill jag leva! För dem vill jag sjunga. För dem vill jag dansa. För dem vill jag gå genom eld och vatten.

I en kurs jag deltog i diskuterade vi begreppet identitet. Föreläsaren menade att vår identitet skapas av vår omgivning och inte av oss själva. Många medkursare motsade sig det här och hävdade istället ogenerat att vi, jag, ensam, är ansvarig. Jag sa inget. Inte då. Jag var inte säker själv.

I dag vet jag att det är precis så som herr lektor förespråkade. Jag är inget, jag vore inget, utan de som går bredvid mig, de som ser mig. Det är av dem jag lär mig, får stöttning, utvecklas, insuper närhet och trygghet, hämtar energi, inspiration och kraft, blir bekräftad, ger och tar kärlek. Det är de som avgör vem jag är. Säger de att jag är en ond jävel, ja då är jag en fuckin ond jävel. Säger de att jag har tio trälådor sipprandes kärlek travade på mitt huvud, ja då måste jag ha det och min uppgift borde rimligtvis vara att fortsätta sippra hjärtan. Hur skulle jag kunna definiera mig själv utifrån en endast bild, det vill säga min egen bild? Vem är jag att avgöra vem jag är? Det är endast i mötet med andra jag blir definierad, ifrågasatt och bekräftad.

Det är min slutsats av 2016: jag är de som finns intill mig. Och jag är dem tacksam för att de finns där och höjer mig. Hela tiden. Olika människor. Olika länge.

Ett femminuters samtal på linje 19 mot Högdalen med någon jag aldrig tidigare mött men som envist och älskvärt hävdar att jorden är platt. En morgontimme ute på ö med en vacker mamma som omsorgsfullt sträcker över en varm kopp starkt kaffe. En B12-diskussionspromenad med en bästa vän. En kollega utklädd till ren på en julfest som utbrister: ”Jag kommer att få sparken om jag festar med dig i kväll för du är galen”. En annan bästa vän som förvånas över att jag inte har en wokpanna i mitt kök. En vädjan från någon om råd i relationer (oklart när jag blev expert på relationer). En chatt med en mormor som skriver att jag ska bli gravid 2017: ”Jag bara varnar dig!”. En fusklektion i multiplikationstabellen med ett barn – stora barnaögon är det mest häpnadsväckande som finns. En euforisk kram på en läktare efter ett otippat mål. Barnets bästa kompis som kliar henne på fötterna, drömmen i hennes liv. Ett förtroligt samtal med kvinnan utanför ICA vars mugg är lika tom som min önskan om en annan bättre värld är stor. En skridskobild skickad från ett barns pappa. Att försiktigt övertyga en överförfriskad äldre kvinna att i dag är nog inte ett lämpligt tillfälle för henne att välja nya glasögon. Ett sms: ”Vad gör du?” Ett nyfiket gudbarn som får ens hjärta att gå sönder av kärlek. Att se en pappas nummer dyka upp i displayen på luren. En tränare som vrålar: ”Kööör, när du känner att du inte orkar mer har du sjuttio procents kraft kvar!” En engagerad medlem i Hjärnfonden som stoppar en på gatan för en intressant och märkligt djup diskussion om hjärnan och alkohol. Alla de mötena som får en att reflektera och känna efter.

För er mäktiga människor vill jag sjunga. I dag och i morgon. Fortfarande iförd adidasbraller, dock utan revärer, ska jag tillsammans med mina bästa vänner, sjunga från min balkong i kväll. Ut över Södra Förorters vackra vyer ska tonerna rasa. Varje ton är en hyllning till er och till alla de människor som värnar om andra. Låt oss dundra in i 2017 med tillförsikt, galenskap och solidaritet.

Gott nytt år!

Ta hand om varandra. Ödsla med kärlek. Skriv ingen shit list.

foto-2016-11-17-07-57-43-1