Räknar ner

Tiden rusar blixtsnabbt. Allt går i en rasande hastighet. Syskonbarnen är numera egna, kloka individer – nyss åt de ur flaska. Eleverna jag nyss tog över i årskurs fyra ska strax lämna oss för högstadiet. Helt osannolikt att de där små räkorna efter sommaren ska stångas i en högstadiekorridor.

Samtidigt kryper tiden långsamt. Nästan så jag hör varenda sekund. Tick tack. Som alltid dagarna innan kulan är i luften.

Tick – tack.

Det är den där tiden på året när biljettsystem krashar och premiären sålde slut på under en timme. Tiden när vänner förtvivlat söker biljetter. När folk på riktigt löser säsongskort för motståndarlaget bara för att kunna få se premiären på plats.
Allsvensk premiär

På söndag står jag där igen. Helt förvissad om att vi blir överkörda på plan. På läktarna vet jag att vi regerar. Jag är en sjuhelvetes pessimist när det kommer till fotboll och Hammarby. Ser alltid glaset halvtomt. Orosmoln i horisonten. Korpar som kraxar. 

Det är märkligt det där, för annars tycker jag mig vara en rätt glad skit. Ser oftast möjligheter. Söker lösningar. Gillar konsensus. Gillar samtal och smarta idéer. Kan rätt enkelt rycka på axlarna och gå vidare

Men inte när det kommer till Hammarby. Då är det ångest och frustration. Impuls och frenesi. Logiken som bortblåst och känslorna utanpå. 

Jag ska dra till Norrköping redan på lördag. Club Bubbel har bokat hotellrum mitt i stan. Vi ska matchladda med mat och just bubblor. Hotellfrulle och vänhäng. Jag ser verkligen, verkligen fram emot detta.

I tider där mycket är osäkert. Där människor kämpar mot jävulska sjukdomar och orättvisor. Mot mörka krafter och mot hårda tider.

Det är ju då jag behöver er som mest. Systrarna och Bröderna. Sången och ramsorna. Tifona och målvaktsräddningarna. Nyförvärven och förhoppningarna. Det är hopp om derbysegrar och framgångar. Det nalkas en vår.

På söndag får jag äntligen ta klivet in på läktarplats. Det kommer att vara fullt. Det kommer att vara laddat.

Som jag har längtat efter det här.

Allsvensk premiär.