För staden och laget

Just nu vill jag inget hellre än att få ett definitivt besked om att söndagens match blir av. Jag behöver det. Vi behöver det. Stockholm behöver det.

En manifestation av kärlek.

Jag var fullt upptagen av syskonbarn igår. De tre trollungarna var med mig på jobbet. Påsklov runt hörnet. En efterlängtad fredag. Vi tog bilen ut till ön på eftermiddagen. Hem till farmor. Helt ovetandes. 

Mias SMS om att hon är okej, att hon inte var i varuhuset som hon ju jobbar för, är det som får mig att sätta på radion.

Iskyla

Jag tror att min fredagskväll blev som de flesta andras. Lättnad över att ha räknat in min egen, utvidgade, familj i säkerhet. Förtvivlan för alla de som saknar någon. Magknip över fasansfull och osmaklig rapportering från stora mediedrakar. 

Men därefter en en annan typ av tårar. Tårar över all kärlek som stockholmarna visade. Hashtagen #openstockholm var vacker. Grandios. Att i all skräck och fasa få se hur Stockholm svarade med gemenskap. Det var befriande i allt det fruktansvärt mörka.

Jag känner ett stort behov över att få färga Södermalm i grönvita färger i morgon. Ett behov av att få se ögon glittra. Att få kramas och känna gemenskap.

Vårt Stockholm.

Om ett dygn vill jag ta stegen uppför trappan mot Medis. Insupa vårluft och förväntan. Se hur den grönvita fanan vajar. Möta mina bröder och systrar. 

Känna gemenskap.

Marschen har alltid varit viktig. Just idag känner jag att den kommer att bli viktigare än någonsin.

För laget och staden.

PS: Jag vet inte vem som gjort bilden. Jag har använt den utan tillstånd. Jag hoppas att det är okej. Och jag tackar storligen!