Tack Hammarby!
Jag erkänner utan omsvep att jag var en rätt hopplös supporter idag. Avstängningen på Smarason och Magyar i kombination med beskedet att Hamads knä inte håller för spel fick mig att misströsta. Fick mig faktiskt att börja mentalt ställa in mig på uppförsbacke, motvind och ja kanske till och med en smärtsam förlust.
Ett motståndarlag på fjärde plats i tabellen. Tätkänning och med en glödhet Engvall på topp.
Vad tar det, 45 sekunder, innan Ömmi får fingerspetsarna på matchens första anfall. Satan vilken viktig räddning till hörna.
De är bättre än oss. Vi har svårt att få till något riktigt anfallsspel. Det tillåts mer på plan idag än senast. Så oändligt skönt med en domare som väljer den osynliga vägen.
Med halvtimmen spelad är det just Engvall som nickar in ledningsmålet. Otagbart för Ömmi. Underläge. Uppförsbacke och motvind.
När så Björn Paulsen tvingas utgå skadad så sjönk mina axlar. Jag tyckte att mycket kändes uppgivet. Jag var en kass och dåligt troende supporter.
Men sen vände det. Det blev en alldeles sagolik andra halvlek. En magnifik vändning som jag vill tillskriva kollektivet Hammarby. Jag hade kunnat ge stora pengar för att höra snacket i paus. För ut i andra kom ett gäng hjältar.
Vi spelade 4-4-2 för första gången i år. Dibba och Romulo på topp. Leo Bengtssons insats vänner. Vilken stjärna. Det är han som med ett läckert instick serverar Romulo – denne derbykung – en perfekt macka. Vår anfallsbrasse använder vänsterstolpen för att valla in kvitteringen. Arenan exploderar.
Något händer i mig. Plötsligt känns allt möjligt. Plötsligt har motvinden mojnat och jag fylls av en underbar, grönvit energi.
Stefan Batan kommer in. Han får ersätta som vänsterytter. Och som han gör det. Det är han som serverar först Romulo som kan skicka oss högt upp i himlen med sitt ledningsmål. Ett distinkt skott vid stolproten, helt omöjligt för Isaksson. Nu kokar det där inne. Vi känner vittringen av en ny derbyseger. Det bubblar i kroppen. Benen skakar, rösten är slutsjungen och klockan tickar upp mot 90 minuter.
”Always look on the bright side of life” ekar mellan väggarna men jag törs knappt sjunga med. Vågar inte riktigt tro än. De där fyra minuterna stopptid känns obehagliga.
Men vad fan tvivlar jag för? Allt ordnade sig. Allt ordnade sig igen. Stefan Batan serverar Pa Dibba som minuterna senare, efter slutsignalen, dansar den kanske gladaste segerdansen jag sett.
Vi vann. Vi slog dem. Igen. Andra derbysegern i år.
Det finns många som förtjänar hyllningar idag. Kan inte låta bli att glädjas lite extra åt Degerlund och Bengtssons insatser. Leo tar det kanske viktigaste gula kortet när han stoppar en kontring. Jag tror att det förövrigt var matchens enda gula kort.
Stefan Batans båda målgivande passningar! Från den frysboxen till detta. Tack Stefan!
Romulo – sicken derbykung han är.
Men jag vill även hylla Junior. Denne spelare har onekligen vuxit på mig. Jag tycker att han är helt FANTASTISKT bra. Så viktig på mitten.
Tack underbara, älskade Hammarby. Förlåt för att jag tvivlade. Tack för att ni gjorde min sommarstart alldeles, alldeles underbar.
Jag älskar verkligen den här klubben.
Alla borde älska denna fantastiska klubb mvh
Mycket fin beskrivning, och jag delade exakt samma känslor innan, under och efter match! Så du behöver inte känna att du var ensam ned det! Härligt! 🙂
Mycket bra skrivet och på pricken hur många av oss kände innan matchen. Men glädjen när laget vänder på steken och tar en ny derbyseger
Det verkar som vi allihop kände likadant. Fan vad tradiga vi är alltså :).
Sms:ade med en kompis från övre etage i halvtid; ”det känns inte ens prestigefyllt att förlora det här”, kom vi fram till.
Var inne på lite andra tankar timmen senare…
Ja, jag har faktiskt svårt att komma på mäktigare Derbysegrar. Det svävar liksom fortfarande.
Och tänk, tänk om Romulo är typ världens bäste 4-4-2-gubbe, och aldrig får visa det.