Om vi bara bestämmer oss

”Du måste ge mig någon slags medicin. Jag får panik snart. Min kropp mår inte bra”.
”Ställ dig på vågen”, sa han och drog fram en våg under sjukrumssängen.
”Skojar du? Jag behöver mediciner, inte en jävla våg! Jag har kramper, fryser konstant, min hud går sönder och jag är så trött hela tiden. Mår inte bra.

Den vänliga men bestämda läkaren slängde ett öga på vågen, satte sig vid sitt skrivbord och gjorde en uträkning på en pappersbit. Han kikade upp från lappen.

”Du måste äta”, sa han. ”Du har alldeles för lågt BMI och därför mår du uselt. Dina organ tar stryk varje minut just nu och du kommer att bli riktigt sjuk om du inte får upp ditt BMI. Just nu får du inte heller träna kondition, egentligen knappt gå i trappor, så att du inte gör av med någon energi.”

Va? Det tog ett par veckor innan jag smälte mötet. Jag var upprörd och ledsen om vartannat. Det var ju inte så att jag medvetet ätit för lite. Jag har alltid varit ointresserad av mat, känner sällan hunger och tar en medicin som gör att min kropp går på hög förbränning. Men, oroad över min hälsa blev jag efter det läkarbesöket. Jag har ju ett barn!! Vill vara pigg med henne. Jag har ett ansvar att ta hand om mig själv för att kunna vara den bästa mamman för henne.

Jag bestämde mig för att vända upp och ner på min tillvaro för att lösa det här. Och för er som känner mig så vet ni att, när jag har ett case – då kör jag det ända in i fuckin kaklet. Det finns inga genvägar och det blir alltid hårt arbete. Jag satte som mål att gå upp från 49.5 till 60 kilo på ett år. Tydligt mål. 10 kilo viktökning.

Jag la upp en gedigen plan. Tog hjälp av en personlig tränare (kostade skjortan) för att styra upp träningen på rätt sätt.

”Du. Jag behöver hjälp med det här. Jag behöver någon som aldrig tycker synd om mig och som alltid pressar mig till det yttersta. Jag är en asjobbig person med sjukt mycket driv och om jag känner att du inte kan leverera 100% så kommer jag att byta tränare på studs. Vad tror du?”
”Jag är yrkesmilitär i grunden”.

Jag tog hjälp gällande kosten för jag ville gå upp på ett sunt sätt och inte genom att vräka i mig skräp. Varje söndag la/lägger jag upp tränings- och kostschema för kommande vecka. Jag tog hjälp av en person som kan allt om kosttillskott för att jag skulle hitta rätt produkter för de etapper jag såg framför mig.

Något som förbluffat mig under vägens gång har varit många människors reaktioner på mitt ”projekt”:

”Va, men du som är så smal och snygg!”
(Svar: Kul att du känner så! Jag berättade just att mina inre organ tar stryk varje dag. Jag har heller inte bett om din åsikt om vad som är snyggt eller inte på min kropp.)

”Käka en påse bullar om dagen så löser det sig!”
(Svar: Absolut, för det är onyttigt fett jag vill lägga på min kropp för att inom en snar framtid trilla ihop i kolestorolbryt eller hjärtinfarkt.)

”Vilket lyxproblem, du kan få några kilon av mig!”
(Svar: Kul! Tänk vilken lyx att ligga på undernärds-BMI med en risk för att olika organ lägger ner sin verksamhet).

”Varför tränar du så mycket? Det är väl bara att äta!”
(Svar: För jag vill se ut som Barbapappa, idiot).

Orkar inte rabbla upp sjuhundra dumma kommentarer till. Det finns rätt lite förståelse för problematiken med viktuppgång och det är dessutom legitimt att slänga ur sig vad som helst om en smal kropp. Tänk om jag skulle prova:

”Va, men du som är så fet och snygg! Ska du inte fortsätta vara det?”

Låt oss strunta i dem. Jag tror att det är okunskap när man häver ur sig såna saker.

10 kilo upp och jag har kört 100% hardcore för att nå dit. Det har varit en resa som kostat ruskigt mycket av mig själv men jag har också lärt mig massor. Det har varit en kamp att inte lyssna på skeva ätstörningstankar sen min sjukdomstid vid 20-årsåldern där allt handlade om att gå ner i vikt, och inte upp. Konstigt nog kom just de tankarna upp som en inbiten HTML-kod i skallen emellanåt. Det har fan inte alltid känts motiverande att cykla iväg till gymmet dödstrött efter jobbet i hällande regn och med en unge på en cykel bredvid som motvilligt ska hänga på Mini-Sats under tiden.

Det har säkert varit fett jobbigt för mina nära som fått lyssna på mitt tjat om det här projektet. Jag har fått sätta rätt mycket av det sociala på hold. Jag har åkt på ett gäng skador under träningens gång. Jag har spammat sönder mitt instagramflöde med träningsbilder och flängt mellan jobb, gym, ICA.

Instagram har dock varit en ventildagbok, där jag kontinuerligt skrivit om hur det går, och jag har hämtat massor av motivation från vänner i mitt flöde som peppat och motiverat mig att hålla fokus. Världens bästa crew!

I alla fall. Redan efter fem månader hade jag nått långt över mina delmål och efter åtta månader så vägde jag 62 kilo, som i dag. I dag är jag också krampfri, inte trött, har bättre hud, ser friskare ut. Jag känner mig som superwoman och jag är sjukt imponerad över vad våra kroppar är kapabla till.

Om. Vi. Bara. Bestämmer. Oss. Allt handlar som vanligt bara om hur jävla mycket man bestämmer sig.

Så, nu emot 65 kilo och mer muskler!

PS. Tack, du fantastiska läkare på Ringens vårdcentral. Klyschigt men: du förändrade mitt liv.

skejt