Kom 2018!

Jag är fortfarande förbannad över hur herrarna avslutade året. Matchen mot HBK var ett monumentalt jävla bottennapp. Det jag såg där skrämde mig. Det såg så otroligt uppgivet och oengagerat ut. 

Där sluter vi upp match efter match. Många reser land och rike runt. Lägger ner tid, kraft, kärlek och pengar. Viger livet åt Hammarby. Att då stå där på hemmaplan i säsongens sista fajt och möta ett Halmstad som redan fått respass och då få se det där!

Som sagt – jag är fortfarande förbannad. 

De senaste två säsongerna har jag varit assisterande tränare i två hårdsatsande flick/damlag. Har stått på fotbollsträningar flera dagar i veckan. Kajkat länet runt för fotbollsmatcher. Mött engagemang och passion för fotbollen. Högpresterande, unga tjejer som kombinerat gymnasiestudier och elitfotboll. Som nött spelsystem på frusna planer klockan 21.30. Som tränat på olika planer nästan varje gång. Som delat träningsplaner med på tok för många andra lag.

Det har varit två lärorika år för mig. Jag hade haft en lång paus från fotbollen och ledarroller. Tidigare dessutom bara på breddnivå och herrfotboll i seriesystemets bottenskikt. Det här har varit en ögonöppnare för mig. Om förutsättningarna för fotboll i Stockholm. Om förutsättningarna för tjejers idrottande i synnerhet. 

Dock med konsekvensen att det blivit mindre Hammarby för mig än på många år. 
Mina egna träningsbesök på Årsta har varit lätträknade. Den tid som funnits efter jobb och fotbollsträneri har lagts på Matchprogrammet. 

Nu har jag bytt jobb och lämnat Västerort för Södermalm. Jag har blivit bilfri. Nästa år blir det därför inget eget ledaruppdrag. 

Istället har jag lovat mig själv ett Hammarbyår. Men med bredare fokus. Jag ska lägga mer tid på damerna. Där kan vi prata om ett gäng som däremot fyllt mig med stolthet! 

Vilket gäng de verkar vara! Dåliga förutsättningar, en hemmaplan under uppbyggnad och nykomlingar i serien. Ingen trodde på dem. Eller fel. De själva trodde som fan. Tillsammans lyfte de! Höstsäsongen och avslutningen var grym. De klarade kontraktet på ett grandiost sätt.

Hjältinnor. 

Den här hösten har på många sätt varit revolutionerande för mig. Jag lämnade en arbetsplats i vad jag upplevde som fritt fall och kom till en stabil och härlig arbetsplats med tydligt och tryggt ledarskap. Kilon av stress och oro lyfte från mina axlar. Det blev svinroligt att jobba igen. Plötsligt återfick jag energi och kraft. 

Samtidigt öppnades en dammlucka av berättelser. #Metoo kom som en hemsk, stor men också efterlängtad flodvåg. Jag upplever att jag här och nu är mitt uppe i ett historiskt, viktigt skeende. Att vi faktiskt har möjlighet förändra strukturer och tillsammans – kvinnor och män – kan förändra och förbättra. 

Det är lång väg att vandra. Det tar tid att ändra strukturer. Men tystnaden är bruten. Och jag kände plötsligt hur orden börjar komma. Hur lusten för att skriva äntligen kom tillbaka. 

Så nu ser jag fram emot 2018. Jag ska göra saker jag aldrig gjort förut. Jag ska skriva om saker jag inte gjort tidigare. Jag tror fan att jag ska vara lite jobbig också. 

Jag ska åtminstone inte vara tyst. Jag ska fortsätta jobba med Sveriges överlägset bästa matchprogram. Jag ska göra allt för att fler av er ska köpa det. Jag ska blogga.

Jag har en stark känsla av att den här bloggen kommer väckas ur sin för närvarande trista sömn. Det finns starka indicier på det. 

Först ska jag bara ladda de egna batterierna till max. Det ska jag göra på södra halvklotet över jul- och nyår.

Men sen. Bring on 2018. Jag längtar efter dig!