Skört

Man kör på. Det är det man gör. Man kör på. Lever varje dag ungefär som den förra. Morgonrutin, lunchrutin, efter-jobbet-rutin, kvällsrutin. Sedvanliga sms skickas fram och tillbaka. Vänner, familj, jobb, tandläkare. Man andas in den luft som finns tillgänglig utan större reflektion. Syresättningen fungerar, inget man behöver tänka på.

Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag.

Är jag tacksam? Nej, inte tillräckligt. Står inte på huvudet och mediterar över lyckan att få ha just de där rutinerna som ibland trillar över i tristess. Jag bara är.

Så kommer de där uppvaknandena. Något oförutsett sker. Någon slår sönder en ruta och glaset landar i små bitar utefter fönsterkarmen och ner på det slitna golvet. ”Vakna!”, skriker glaset. Och man vaknar. Som att huvudet skakar till och sinnena förstärks. Dofter blir starkare, ljuden högre, blicken skarpare, hjärtslagen gör sig påminda. Livet gör sig påmint i varje del av kroppen.

Livet är skört. Det är ingen klyscha, det är sanning.

Plötsligt känner man sig sårbar. Vill skicka ett sms till alla i telefonboken och säga: ”Hej, vill bara säga att du är värdefull för mig”. Det är ju därför ditt nummer finns i min telefonbok och jag borde säga det oftare. Jag borde verkligen säga det oftare. Att du finns där av en anledning.

En sådan dag är det i dag. Ett telefonsamtal. En röst som berättar att en gemensam bekant just förlorat den närmsta anhörige. Från en dag till en annan slogs en familj i spillror och klev in i den största av sorger. Jag står långt ifrån familjen men det hindrar mig inte från att känna med dem. Det gör ont i mig. Det gör ont att veta att människor lider, att deras tillvaro aldrig kommer att bli sig lik igen. Den totala maktlösheten att förändra situationen. Fingrar på mobilen, vill inte ringa, känner mig inte tillräckligt nära. Så hur formulerar man ett meddelande till någon som just förlorat någon? Hundra försök innan jag trycker på Send. Tänk att något så enkelt som medlidande kan vara så svårt.

Tar fram min telefonbok.