Ett fall framåt?

Foto: Mia Lindberg

Vi åkte till Jallavallen. Som vanligt svinkallt. Det vankades träningmatch mot IFK Mariehamn.

Den första halvleken var rätt händelsefattig. Khalili hade halvlekens överlägset bästa läge men skottet går högt över när vi kommer i anfall med mycket folk. Ett sådant gyllene läge bara måste förvaltas bättre.

Roligt att se Fällman och Fenger göra en halvlek tillsammans som mittlås. Jag måste tillstå att det kändes tryggt och disciplinerat. Davor i målet hade inte jättemycket att göra men det som skulle skötas, skötte han med bravur.

I den andra halvleken drog vi upp tempot. Vi hade ett bättre press- och återerövringsspel än tidigare på säsongen, dock med en liten brasklapp för kvalitén hos motståndarna.

Hammarby hade, som Billborn ju aviserat som planen, ett stort bollinnehav matchen igenom.

Det är Hamad som spräcker nollan. Dibba vinner tillbaka en boll högt upp i banan, serverar Jiloan som elegant smeker in den. 1-0.

Det är Pa Dibba sjäv som gör 2-0. Han hugger på en frispark och bollen styrs in via målvaktens högerstolpe.

På tilläggstid sätter Sander 3-0. Det målet kan jag inte säga nåt om eftersom jag hade gått till parkeringen då. Rätt åt mig.

Två veckor kvar till premiären. Rapporter om ökad konkurrens och intensitet på träningarna bådar gott. Erkan tillbaka om än inte i matchform. Jag har kanske inte längre samma panikkänsla i kroppen som jag haft ända sen matchen mot HBK.

Ja ni hör rätt. Det är försiktig optimism hos Pessimist-Pernilla.

Det här var i alla fall ett litet steg framåt. Inte minst för att vi äntligen höll nollan.