Upp till kamp!

av

Jag fyller 46 år i november. På dagarna är jag mellanstadiefröken på en skola på Södermalm. Ett arbete jag trivs med och som jag dessutom tycker att jag gör rätt bra. Jag älskar fotboll i allmänhet. Jag älskar Hammarby i synnerhet.

Mitt liv levs bäst på läktarplats. Där har jag många av mina vänner. Några av mina allra viktigaste personer har dykt upp i mitt liv tack vare fotbollen. De finns nu som hörnstenar i tillvaron tack vare vår gemensamma kärlek till Bajen.

Just precis nu känns det dock som att min stora kärlek är under attack. En attack från ett håll den absolut inte borde. Och på ett sätt som det definitivt inte borde ske.

Det är polisen som är ute och svingar på ett sätt som både skrämmer och oroar mig.

Jag vill försöka ge min sida av historien. Jag hoppas att ni vill lyssna.

När min pappa tog mig till Söderstadion för första gången på åttiotalet var jag fascinerad av myllret. Av sången, av flaggorna, av skriken och trängseln. Av alla känslor som visades och av gemenskapen. Denna stora, häftiga gemenskap.

Jag har alltid känt mig trygg på Söderstadion. Förutom den där kvällen när vi mötte Assyriska och polisen klev upp på läktarplats för att avstyra ett bråk som egentligen redan ebbat ut. Pepparspray och batonger. Folk flydde i panik. Det blev otroligt trångt och okontrollerat. Då var jag rädd. Då var jag riktigt jäkla rädd.

Jag var även rädd ett par gånger på 90-talet när vi spelade derbyn i Solna. Då kunde det kastas sten och supportrar jagade varandra men det obehagliga för mig bestod mest i att jag inte fick gå därifrån. Åt hållet jag ville. Att vara tvingad ner i tunnelbanan fast jag inte alls skulle dit. Att mötas av kalla handen av muren av poliser när jag försökte förklara att jag hade bilen parkerad åt andra hållet.

Visst finns det ordningsfrågor som klubbarna måste fortsätta att arbeta med. Allt är inte friktionsfritt. Problem finns. Men vet ni, det jobbet görs ju! Klubbarna tar ett gigantiskt ansvar för sina supportrar. Man har dialog och man arbetar målmedvetet. Man tar ansvar. Tro mig, man tar ett gigantiskt ansvar.

Jämför man med just 90-talet är det ofantligt mycket lugnare kring de allsvenska matcherna.

Och ändå väljer polisen att just nu starta en rejäl supporterjakt.

Det finns förmodligen en dold agenda från polisens högsta beslutsfattare. Att man jagar pyroteknik, det säger man ju, men det är lätt att bli konspiratorisk. Att det handlar om polisens jakt på större resurser. Man ger sig på det man kan utan att behöva förlora ansiktet.

När jag går på fotboll slås jag över mångfalden. Det är så ofantligt blandat där jag står på långsidan. Unga och gamla, arbetare och tjänstemän. Advokater och sjuksköterskor. Arbetslösa och nyanlända.

Jag slås av att allt sånt också är helt oviktigt. Det som räknas är hur mycket man bidrar med i sång och hejarrop. Vi kan inte varandras namn men vi nickar igenkännande mot varandra om vi möts någon annanstans i stockholmsvimlet.

Det kryllar av barn. Det kryllar av gamla.

Ingen. INGEN är rädd.

Jag säljer matchprogram utanför arenan varje hemmamatch. Jag står där i två timmar mitt i strömmen av folk. Det är nog få som varje match ser så många av de allsvenska besökarna som jag. Jag vet vad jag pratar om när jag påstår att det verkligen finns alla olika typer av människor.

Jag kan inte tänka mig att en sådan blandning finns i andra sammanhang som drar stora åskådarskaror. Festivalpubliken är inte så blandad. Teaterpubliken är definitivt mer homogen. Politiken, båtfolket, motorfantasterna… nä.. Sorry – här har fotbollen lyckats bättre.

Nu förbjuds flaggor och ståplatsantalet har reducerats. Polisen vägrar att föra dialog. Man hotar nu med att kliva upp på läktarplats om pyroteknik används.

För mig är allt det här obegripligt.

Fotbollen borde hyllas istället för att jagas. Man har ju lyckats med det som ett annars ofantligt segregerat Stockholm och Sverige har misslyckats med.

Politiken och polisen borde söka samarbeten med klubbarna. Man borde tametusan buga för de insatser som fotbollsklubbarna gör för samhället.

Alla ideella ledare som tränar barn. Timme ut och timme in. På för få fotbollsplaner i för dåligt skick. Om CSR-projekt som drivs i idrottens namn som räddar ungar från gatan när öppna fritidsgårdar är ett minne blott.

Det görs så ofantligt mycket gott av fotbollsklubbarna!

Jag är genuint ledsen och oroad över de vindar som blåser nu. Samtidigt vet jag att vi är på tok för många som tänker ta kampen för det vi älskar.

Allsvenskan är ingenting utan oss supportrar. Det är vi som får sporten att leva

Försök aldrig stoppa vårt stöd.

På söndag står vi där på läktarplats igen. Tillsammans. Tio tysta minuter från både oss och gnaget. Ett sätt att tillsammans visa vårt missnöje.

Jag tar gärna diskussionen med dig som inte går på fotboll på grund av rädsla. Polisen påstår ju att ni är många. Ni får gärna ta rygg på mig. Kom med en match så får du se vad det är jag pratar om.

Jag lovar. Du blir inte besviken.

Kategori : Uncategorized