Mot en historisk lördag?

november 1, 2019 av Pernilla

Jag känner mig oroväckande lugn. Och tillfreds. Detta trots att vi i morgon har ett avgörande framför oss. Vi är med i racet om guldet. Fattar ni? Kampen om titeln och vi är där.

Det må vara så att chanserna kanske inte matematiskt är störst för oss. Andra har bättre lägen.

Men det lever. Och vi är med i toppstriden!

Jag har ju åldern för att tydligt minas dagen innan Örgryte hemma 2001. Hur jag höll på att krypa ur skinnet. Jag minns också hur fantastiskt nervöst det blev under matchen. För att sen bli den enskilt vackraste kvällen i mitt liv. Den där promenaden över Skanstullsbron åt det hållet med tusentals andra. Det är nog mitt livs vackraste promenad. Hittills.

Jag har så svårt att förhålla mig till allt jag måste hålla reda på inför lördagen. Dels resultaten i de olika matcherna.. Mina egna, förväntansfulla känslor.

Matchprogramsupplaga, domartillsättning, villkorstrappa, vänners känslor, klädval, jinxar, väder och vind.

Jag bestämde mig efter ÖFK-matchen att jag ska försöka njuta. Bara njuta över vetskapen att det blir europacupspel nästa sommar. Njuta över att vi slagit det allsvenska målrekordet. Njuta över hur jävla bra vi varit på hemmaplan. Njuta över spelet som Billborns briljanter visat. Stoltheten över tifogruppernas världsklass.

Njuta är inte samma sak som att säga att jag är nöjd. Så klart att jag hoppas och tror att lördagen blir vår. Jag vill inget hellre än att vinna.

Klockan 11 i morgon packar vi upp vårt matchprogramsbord. Det kommer garanterat att blåsa snålt där i gången. Men sen kommer alla ni. Alla ni 31 000 som också är där. Gången fylls av ett myller av grönvitt. Jag får stå där och se strömmen passera. Känna känslan av att vara en liten pusselbit i numera ett gigantiskt, vackert pussel. Ett väloljat maskineri av en samling människor med samma mål.

Just i morgon hoppas jag att ni är fler än vanligt som lägger en slant på vad som ju kan bli ett historiskt program.

Vi kör hårt och fokuserar på vårt. Maximalt med sång. Knutna nävar. Höga röster. Spelarna ska omges av en grönvit armé som bär dem framåt.

När dimman så småningom skingras vet vi.

Vetskapen om att vi vaknar på söndagen och oavsett allt fortfarande är grönvita inifrån och ut är en trygghet i denna känslostorm där så jäkla mycket står på spel.

Men hörrni. Nu njuter vi!