Novemberdyster

Söndagkväll och uttråkad. Sällan en bra kombination. Köpte mig Keplers nya deckare igår men den ligger kvar ute i bilen. Och är alldeles för lat för att gå ut igen. Så jag sitter här och tittar på Roma-Lecce, dricker te och drömmer om ljusare tider.

Jag var på bio i eftermiddags. Såg en mycket trevlig historia i ”Falling Overnight”. Gillar man lugna, söta, fina och sällsamma historier så ska man se den. En feel good-rulle som väckte eftertanke.  I veckan stundar Champions League-fotboll på TV men tänk – det kan verkligen inte fylla tomheten.

Jag funderar ofta på det där. Vad det är som gör att man så passionerat kan gå ner sig i en klubb som harvar längst ner i det som väl bara kan benämnas som Europas bakgård seriemässigt. Hur hela ens väsen kan upptas av tankar och förhoppningar, mardrömmar och visioner, ångest och glädje. Att livet utanför fotbollen så märkbart tar färg av hur Hammarby presterar och hur Hammarby mår. Hur folk utanför sfären inte alls förstår medan de som är inne i densamma – faktiskt oavsett klubbfärg – mycket väl kan förstå. Förstå och dela. Hur mycket jag än föraktar Djurgården och AIK som företeelse så kan jag absolut respektera dess supportrar. Jag tror ni förstår vad jag menar. Jag har betydligt svårare att hantera de som inte bryr sig alls. De som inte kan förstå. De som inte vill förstå.

För mig handlar det så ofantligt mycket om gemenskapen. Tvärsnittet av människor man möter, som oavsett bakgrund delar samma känslor. Vi har olika sätt att visa vår passion men den finns där. Oavsett man är  julgran eller ultras, fattig eller rik, gammal eller ung. Det kan väl knappast finnas någon annanstans i samhället som man möts på samma sätt? Där denna palett av människoöden och historier vävs samman av kärleken till en idrottsförening. Och jag bara älskar det.

Nu i november vet jag att tomheten infinner sig. Jag har skrivit om den förr. Numera är jag medveten om att den kommer och varför jag humörsmässigt går ner mig. Jag får inte samma ångestkänslor längre, jag vet ju att det går över på andra sidan nyåret. Vi närmar oss också julen. Min absolut värsta tid på året. Det är något med julhelgen som aldrig blir bra. I år hoppas jag på ett trendbrott i och med att undersköna Nora tagit plats i vår familj.
Julens enda höjdpunkt är samlingen vid Nacka-statyn. Den ser jag alltid fram emot.

Det är möjligt att Pernilla nu i rollen som ”DysterYster” kommer att behöva tid att skriva av sig i bloggen. Förmodligen ostrukturerat och flummigt, känslomässigt och grådystert. Ni får lov att stå ut med det. Efter nyår när vi förhoppningsvis har en tränare på plats, ett lag ska börja formas och vi stundar träningsmatcher vid horisonten. Då någonstans lär glädjen börja infinna sig igen.

Kanske kan man lura båda de andra Kexen med sig till Eskilstuna på fredag. Jag har ju varit en usel hockeysupporter hittills och det är dags att skräpa till sig. Jag ska göra mitt yppersta för att ta mig med dit…. Anna, Mia – följer ni med?