Stolthet

Käkat lunch med bästa Anna och Mia. En kexlunch en vardag. Tack som fan höstlovet för att jag också kunde ansluta de andra två.

Prat om livet, om Bajen. Om Bajen och om livet. Vänskap. Är väldigt glad för den.

Vänskapen. Som jag ju kan tacka Hammarby för. Tveksamt om våra vägar möts annars. Högst osannolikt faktiskt. Men som har kommit att bli så viktig och stor. Tack känns futtigt, men ändå – precis så känner jag. Tacksamhet.

Anna åker till Växjö. Mia ville gå på hockey. Jag har inte bestämt mig än. Vill göra allt. Eller kanske inget. Borde susa ut till Munsö. Byta däck på bilen. Hjälpa farsan att köpa nya e-böcker.

Jag är fylld av ett märkligt lugn. Lite vemod kring att säsongen är slut. Att folk försvinner. Att eror tar slut. Men mest bara ett skönt lugn. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men jag gillar det.

Vandrar längs Hornsgatan hem mot Kungsholmen. I min jävligt gröna kappa och bajenmössa. Två ”heja Bajen” har jag fått av okända bröder på vägen från Skanstull. Man kan inte göra annat än att älska hela företeelsen. Det är så satans fantastiskt att vi fyller busslast på busslast till en obetydlig match i Superettan.

Att folk vallfärdar till Zinken och letar sig till MB-hallen. Och fina siffror och fantastisk spelarinställning i Jerkadal.

Icke att förglömma en snart slutsåld buss till… bowlingfajt på bortaplan.

Stolthet

image

image