Eld

Det är tungt nu. Tunga beslut som ska fattas. Kropp och hjärna jobbar frenetiskt.

Beslut för mig är uppdelade i två sorter. De tunga, som jag oftast fattar på en sekund. Sedan, vad gäller oliver eller majs på falafeln, är vanvettigt jobbiga beslut att ta. Vänner som känner mig väl vet att de måste besluta åt mig vad gäller bagateller. Annars fastnar jag i oändliga diskussioner med han bakom disken. Oftast om allt annat än oliver. Pratar bort valen. Eller fastnar i mig själv. Fastnar i mig själv, och den där jävla majsen. Eller oliven. I de små valen.

Nu är det annat. Något har rubbats. Det är stora beslut jag måste ta, och jag ser inte klart. Väger för och emot. Negativt mot positivt. Gör SWOT-analyser i min enfald att se saker i ett klarare sken.

Och jag bollar, med de jag litar på. Man kan säkert också säga att jag terroriserar dem.

Men så njuter jag av det fina, där och då jag inte behöver fatta beslut. Som i kväll. Jag skulle natta två barn och hade tilldelats den eminenta platsen, mellan två femåriga fnittriga tjejer. Min ena hand omslingrad av fem små rosa fingrar. Den andra handen i fem andra små fingrar, lite mer vita. En mjuk kind mot min högra axel. De där tjejerna, de vägrade att sova. Och jag berättade historier. Jag berättade historier om allt det där de så gärna vill höra, tusen gånger om. Hur jag träffade det märkliga barnets pappa och hur han alltid sa att jag körde bil som en biltjyv. Och som jag skrattade från hjärtat. Hur jag lärde mig att cykla på en liten röd begagnad Monark. En röd med stolthet som om inget annat vore naturligt. Om när jag tog hand om en lindrigt aggressiv pitbull vars namn var Hector. Hector avskydde min mormor. När hon kom gåendes över trapphusets marmorgolv förvandlades Hector till ett monster och jag fick låsa in han i sovrummet. Jag berättade om när jag var 8 år och fick en black out när jag skulle sjunga en musikal.

Och de lyssnade. Med de där stora runda ögonen som inrymmer så många liv i ett liv vi inte vet hur det kommer att te sig. Hur det kommer att andas och vad det kommer att andas. Det sköraste av verklighet.

—————————————————————————————————————————————————————————

Och vi bar brinnande facklor i våra händer. Promenerade tillsammans med den stora folkmassan ner mot elden. Klockan var åtta, och där framme var varmt och skönt. Vi slängde våra facklor in i elden, och allt jag önskade där och då var att de tunga besluten försvann med elden. Men inget dör i min värld. I morgon är en ny dag.

eld